Aftonbladet – 8 december 1851, sida 2

tt ögonblick skymma det olympiska leende, som förlarar deras drag. Det djup, det allvar, förutan vilket intet konstverk hinner odödligheten, ligger hos Simarosas skapelser ej i karakterernas teckning, i assionernas mälande: det ligger u:i den onämnara poesi, som omgitver det hela, likasom den an-! as i hvarje serskild melodi — och detta är det, som j kan beskrifvas, utan måste höras. I Vi underlåta att närmare utveckla hvad som utgör; aturliga vilkor för de resultater Cimarosa uppnått:! len ädla stylen i hans musik, dess rena harmoniska ormer, det fina sinne för mätta cech proportion, som yfverallt uttalar sig. Detta ädagalägger han förnämigast i användandet af dissonanserna och i instrunentationen, der bläsinstrumenterna anbringas med ;n i vära dagar okänd sparsamhet, men dock sä, att len äsyftade eflekten alltid träffas på bäret. Säovgarne hafva erhällit ett svärt problem i förelraget af en musik, som fordrar en så fin behanding och hvilken derjemte tillhör en styl, hvari de cke ega nägra förebilder. Det sväraste var att finna re subrettsängerskor, sädane de här erfordras; parierna innehafvas nu af mll Berwald, fru Strandberg ych mll Torslow, hvilka förtjena lika beröm för sina bemödanden, om ock ej för deras resultater. Caroina, representerad af mll Berwald, väcker det mest lifliga intresse genom sitt älskvärda, skälmska väsende, sia eleganta, uttrycksfulla säng. Serskildt nämna vi mll B:s säng och spel i den komiska terzetten (1:sta akten), såsom ett ypperligt utfördt moment, samt vokalisen uti sista finalet, der hennes mjuka och briljanta koloratur frambringar mycken effekt. — FElisettas svära parti fordrar hos sängerskan en artistisk fulländning, som man af fru Strandberg ej billigtvis kan begära; dock saknar hennes spel ej lif, äfvensom hennes uppmärksamhet på rollen, också i de stumma momenterna, bör erkännas. Sängen erfordrar, helst i de syllabiska partierna, en färdighet, en styrka, som fru S. ännu ej eger; dock sjöng hon vid fredagsrepresentationen partiet med en viss liflighet, som till en del ersatte hvad som saknades, och gaf ett, om ock ej fullständigt begrepp om kompositörens intention. — MN Torslow eger visserligen ej den artistiska förmäga, som Fidalmas parti erfordrar; emedlertid är denna roll mindre framstäende än de båda andra, och då hon onekligen gör sitt bästa, afstår man frän alltför stora anspråk i detta afseende. — Hr Uddman ädagalägger säsom Geronimo en uppfattning af buffastylen, som helt och hället afviker frän hans förra och ger hans behandling af rollen mycken komisk kraft. Företrädesvis nämna vi hans duett med hr Della Santa, som med rätta framkallar mycket bifall, hans parti i första finalet m. m.; äfven hans spel och serdeles hans mimik förtjena allt loford. — Hr Della Santas ypperliga talang i den komiska stylen visar sig i grefvens parti från en serdeles fördelaktig sida och gifver rollen myeken lyftning. Utom duetten med hr Uddman må serskildt hämnas hans inträdesnummer, der han med en träffande karakteristik framställer en rocoecohofman, hans parti i första aktens final, m. m. — Hr Gänther sjunger Paolinos parti med all den intelligens, som tillhör denne sängare. Hans frasering och deklamation äro öfverallt sannt musikaliska, ehuru hans röst visserligen ej alltid medgifver fullt förverkligande af partiets effekter. — Operan gifves, med ett ord, så väl, som under närvarande omständigheter är möjligt. Det är kändt, att man vid uppförandet härstädes uteslutit ätskilliga nummer ur operan: en åtgärd, som ej kan gillas, då fräga är om ett klassiskt verk, men hvilken förmodligen haft sin grund uti ett visst tvifvel om publikens sympatier för en konststyl, som sä sällan förekommer. Dä emedlertid denna farhäga visat sig ogrundad, synes dess mera skäl finnas för användandet af dessa nummer vid operans framtida äterupptagande, som den derigenom skulle betydligen vinna i nyhet. Mindre kändt är måhända, at operan ej mera gifves efter det fordom använda partituret, hvari många förändringar af okänd hand blifvit anbragte, utan efter ett oförfalskadt, som serskildt anskaffats frän Italien. Il matrimonio segreto skrefs i Wien 1792, dit kejsar Leopold hade kallat kompositören till att efterträda Salieri, och der operan gjorde stor lycka. Följande året uppsattes den i Neapel, der den under Cimarosas eget anförande uppfördes 57 gänger ä rad. IN —NH—