Aftonbladet – 6 december 1851, sida 2

I socknen bodde en gammal afskedad miitär, som hvarken egde huld eller skyld föritan en ung värnlös slägting, min Margaretha, wvilken med exempellöst tålamod fördrog den, samle knarrige mannens ojemna lynne, som. tundom till och med kunde utbryta i missvandling. Jag blef en gång händelsevis vittne ill ett sådant uppträde och då jag i hofsamma men allvarliga ord förebrådde honom hans obilliga uppförande, utbrast den unga flickan snyftande: Ack, herr magister! Pro ej attj morbror behandlar mig annorlunda än jag förtjenar . .. Jag hade felat, som det tyvärr ;å ofta händer mig; huru illa jag dermed visar min tacksamhet för hans välgerning att hafva upptagit mig i sitt hus — men han vet! att min vilja är bättre än förmågan., l Sjelfva den gamle, som var mindre elak än! häftig, rördes af så mycken mildhet och för-. dragsamhet och yttrade med ströf röst: ;Jag erkänner att jag denna gång haft orätt; förlåt mig, barn! Och magistern, som: gjorde mig uppmärksam derpå, skall ha tack.: Jag är inte alltid så hård som det ser ut. Från denna stund blef han verkligen bättre mot den stackars Margaretha, och hon, som påstod sig ha mig att tacka derför, visade mig en tillgifvenhet och erkänsla, som mer och mer rörde och fästade mitt hjerta. Prosten, som var åldrig och trött, begärde mig snart till vice pastor och lemnade mig förmåner, som förledde mig att tänka på giftermål, då Margaretha kort derefter förlorade sin ende. ehuru temligen omilde beskyddare. Jag söger förledde, icke derför att jag någonsin ångrat milt val af maka, men emedan jag nu efterlemnar en hjelplös familj, som eljest icke varit till och som måhända skulle förebrå mig lifvets gåfva utan alla åtföljande medel till uppfostran och bergning. Nu, herr pastor, måste jag erinra er att ni är otacksams,, invände jag. sÄr icke ert eget lif ett bevis på Guds omsorg och utvägar att försörja, utan alla medfödda tillgångar? Ni har rött, min vän, sade han, och ser om jag blifvit en eländig, ovärdig stackare. Jag förtjenar icke längre hans godhet, derföre har han ock öfvergifvit mig. Jag blef gift och lefde som sådan sex år i —s—, lycklig och förnöjd, ty Margarethas och barnens egande var en skatt öfver alla andra och jag erfor dessutom mycken hugnad