Aftonbladet – 6 december 1851, sida 1

slog sig ned vid åbrädden att spisa, sedan har frånspänt hästarna och lagt stenar mot vagnshjulen. Under tiden började min värd: I :Född och uppväxt långt bort i fjellbygden erhöll mitt sinne från barndomen den dröm, mande riktning som icke sällan är denna tysta, storartade naturs bebyggare egen och hvarifrån troligen min alltför stora känslighet för alla intryck leder sitt ursprung. Mina föräldrar tillhörde de mest fattiga af befolkningen: och utan att sjelf hafva frestat det skulle man nästan kunna tvifla på möjligheten att lifnära sig, långt mindre blifva stark och frisk af en föda, som säkert skulle ratas af mången hund; men den tiden åt jag det icke ens alltid tillräckliga barkbrödet med lättare hjerta och bättre smak än ofta sednare de utsöktaste läckerheter vid de rikares bord. Öfverflöd och kostbara anrättningar alstra icke alltid helsa och god aptit. Jag vaktade getterna som hörde till prestgården, der min far ständigt gick på arbete och den hederlige kapellpredikanten, icke mycket förmögnare än vi andra, dock merendels delade sin sparsamma kost med den ännu hungrigare vallpojken, samt hvad bättre var äfven gaf honom första undervisningen i de kunskaper, som lekte för den vettgirige gossens själ och slutligen utgjorde målet för alla hans önskningar, såsom enda nyckeln till den väg hans välgörare beträdt, och hvilken städse förekom honom belyst af oförgänglig frid, lycka och välsignelse. Min ädle vän bekostade äfven sedermera, med en försakelse hvars hela värde jag först efter hans död skulle lära mig fullt uppskatta, min första resa till och vistelse vid lärdomsskolan i X. Jag var då redan fjorton år gammal, och vid den åldern, helst med så brinnande håg som min, lär och arbetar man dubbelt mot dem som för tidigt blifvit intagna, och troligen just i följe deraf tröga och håglösa. Mina framsteg voro hastiga, men redan andra året efter min ankomst till läroverket förlorade jag min faderlige beskyddare och med honom enda utsigten till fortfarande uppehälle