Aftonbladet – 4 december 1851, sida 2

cådrum. Hur länge har den, till en början, varat ?s Jag försäkrar er, herr doktor-, började mannen med matt och långsam, men välljudande röst, att jag alldeles icke har något att beskrifva — jag lider inga plågor — känner ingen kroppslig smärta alls — och såge jag icke min makas oro — samt hade henne och barnen att tänka på — skulle mitt tillstånd ej förorsaka mig det minsta onda.n Hustrun hade, så snart jag ställde mitt tal direkt till mannen, aflägsnat sig och gifvit barnen en vink att göra detsamma. Vi befunno oss således helt och hållet ensamma, och jag ville försöka att om möjligt utforska orsaken till den aftyning, som tärde på den arme mannens krafter och utan tvifvel skulle lägga honom i grafven, så framt man ej kunde lyckas finna och upprycka roten till det onda. Jag är en främling för er, tog jag till orda, med all den oskrymtade hjertlighet jag förmådde lägga i min röst, soch vet mer än väl att jag icke eger ringaste rätt till ert förtroende; men prestens och likarens kall gifva dem en viss närbeslägtad förmåga att skåda mer än till blotta ytan, och jag sknlle alltför mycket bedraga mig om ej en anledning funnes till er tränsjukdom, som yppad kanske skulle kunna, åtminstone till någon del, undanrödjas, men förtegad, skall gnaga er själ tills både den och kroppen duka under. Förlåt att jag talar så öppet som ett uppriktigt intresse inger mig, och tro ej att låg nyfikenhet ligger till grund för min önskan att blifva ansedd, icke som nykommen läkare, men gammal vän, hvilken pröfvat och sett för många olika lidanden, att icke äfven ha samlat en erfarenhet, som, oberoende af min konst, stundom lyckats uträtta mer än denna, och skulle jag ej kunna göra något mer, än