Aftonbladet – 4 december 1851, sida 2

hustrun, synbart upprörd och orolig, släppte sitt arbete och tycktes vilja genomtränga mig med sina forskande blickar. Gör er ingen möda att stå upp, herr pastor, sade jag, hastigt närmande mig och talande nog högt för att höras äfven af henne — sätt er igen, jag ber! Man behöfde ej en gång, som jag, vara läkare för att se, det ni är sjuk. Vid ordet läkare spratt den unga hustrun till och ilade ut ur huset. vAck, min herre — sade hon med en rö relse, som fyllde hennes ögon med tårar och gaf färg åt de behagliga, milda anletsdragen — jag hörde ert yttrande och... och... säg, är ni ej... sDen här nyss i distriktet tillsatte provincial-läkaren doktor Waldberg. — sade jag. för att komma hennes förlägenhet till hjelr — rsom mer än gerna erbjuder sin tjenst ifall han behöfs — men egentligen gick hi upp för att sjelf anhålla om en sådan. Värmen har gjort mig så törstig att jag, medar hästarne pustade, beslöt i det lilla vackra. trefliga nybygget, hvars invånares stånd och namn skjutsgossen uppgaf, be om en drick mjölk och vatten för min torra strupe.n Gerna, ack så gerna, herr doktorl — sva rade hustrun, ännu alltid under samma rörelse — gifve Gud vi hade något bättre at bjuda er, som himmelen sjelt har hitsindt Magnus! Tala nu för Guds skull vid herr om ditt tillstånd — du kan ej längre neka att du är sjuk, och han skall hjelpa dig — inte sant, herr doktor, han kan ju bli frist igen — snart — fullkomligt? . Derpå vill jag visst icke tvifla, om pastor: blott har den godheten att meddela mig hvac som egentligen fattas honom. Att döma ef. ter utseendet gör just icke sjukdomen nägra hastiga framsteg och lemnar oss således god