Aftonbladet – 4 december 1851, sida 2

folk, bredvid hvilka magyarerna knappast kunna göra anspråk på att nämnas. Men dessa folks undergång var den ögonskenliga appenbarelsen af Guds eviga rättvisa: de föllo genom sina egna brott. Nationer kunna dö; men blott genom sjelfmord (Hör, hör!). Det är icke händelsen med oss. Ungern är icke något offer för sina egna brott. En ärelysten jvinna i Wiens hofborg hade den gudlösa drömmen, att åt ett barn resa maktens tron på frihetens grus. Väl visste hon, att Gud cke skulle vara med henne, men hon visste utt tzaren skulle vara med henne; och hvad ory de sig om Gud blott tzaren är med dem? — den tzaren, som djerfdes skryta att det var ans skickelse att sätta sin fot på menniskoslägtets nacke. Förmätne dödlige! Du stoft nför Gud! Nej, genom en sådan handling san ett folk bringas att lida, men ej att dö; nensklighetens Gud kan icke tillåta det. Och märken j ej redan hans dom? De sade: Ned med Ungern, på det att Habsvurgarne måtte herrska efter godtfinnande!s Men skåden: redan under första akten af det zudlösa sorgespelet nödgades de tigga beskydd af den, hvars hjelp gaf dem ett vanärande vasallskap i stället för den efterfikade makten. De eftertrånade att bli solen, kring hvilken folken skulle sväfva som lydiga planeter; och de blefvo sjelfva en lydig drabant åt en svag dödlig. Må de ej förtrösta på deras tzar; ifven hans timma slår en gång. Rysslands millioner kunna ej vara dömda till blinda verkyg endast, för en ensam dödligs enväldiga inall. Menskligheten har en ädlare bestämnelse än att vara trappsteg för några ätters ire:ystnad. Mensklighetens bestämmelse, M 1., är frihet; och frihetens sol skall uppgå ifven öfver Ryssland; — ibland antalet af le befriade folk, som skola höja lofsången till Gud, skall icke heller Ryssland fattas. Må österrikiska huset förtrösta på sin tzar; Ungerns folk och jag vi förtrösta på Gud. Min förhoppnings andra ankare är min orubbliga tro på menniskoslägtets bestämmelse. Förverkligandet af denna bestämmelse är folket sjef. Huru förmätna ock de herrskare på fasta landet må vara, hvilka, så olikt dessa jars ädla drottning, anse sig sjelfva för allt och folket för ett redskap allenast, har jag den fasta öfvertygelsen, att hvarje samhällsskick är förvändt och hemfallet åt undergången, hvilket förutsätter enskilda individer eller enskilda klasser såsom vilkor för samhällsordningens bestånd. Upproriske emot Gud äro de, som anse för sin kallelse att likna fabelns Atlas, men tro sig i stället för himlahvalfvet uppbära hela samfundsbyggnadens höga döme. Erfore de verkligen en tryckning deraf, skulle de krossas till grus. Upproriska mot Gud äro de, som inbilla sig att hela menskligheten står nedom dem, likt pyramiden nedom sin spets; som hysa det anspråket att kunna döma hela det menskliga slägtet till pyramidens orörlighet, att det må tjena dem till en fotställning, från hvars höjd de kunna öfvermodigt blicka ned. En skakning biott — och de äro afkastade, nedslungade i gruset. I sanning: när man ser sig om kring största delen af vår verldsdels fasta land; när man betraktar Österrike och Ungern; när man ser det nesliga förfarandet mot Rom; när man erinrar sig Neapel, hvars rysligheter Mr Gladstone nyligen med så ädel harm har blottat; när man betraktar detta Italien och dess raseri öfver sin belägenhet vid minnet af sin forntids glans; ja, äfven när man kastar en blick på den stora franska nationen, och ser de förnämsta frukterna af dess statshvälfningar och segrar uppslukade genom centralisationens godtycke; — när man varseblifver allt detta, kan den fördomsfrie betraktaren, han må tillhöra hvilket parti som helst, omöjligen afvisa den öfvertygelsen, att ett så onaturligt tillstånd, ett tillstånd som så mycket strider emot förnuftet och emot mensklighetens bestämmelse, icke kan på något vilkor uthärdas. Och när man ser huru de små och stora tyrannerna belönat folket, för det att det skonade dem i stället för att utöfva vedergällningsrätten; när mar ser huru obotliga de äro, huru de ingenting slömt och ingenting lärt; och när man å anIra sidan märker huru folken hafva unde sina gemensamma lidanden insett att deras välfärd beror på en ömsesidig borgen den mellan, att de lärt sig den kristliga brödrakärlekens mening, och att den afund försvunnit, som var förtryckets förnämsta bundstörvandt; när man ser och märker allt detta — lå är det omöjligt att icke med detsamms märka den dagen gry, då de förtryckta folsen komma att hålla räfst, dem största räfs: som verlden någonsin sett, och vid hvars domslut hela den konstiga uppstaplingen, som blifvit sammansatt till mensklighetens förtryck. skall störta i gruset. (Forts.) UTRIKES. ITALIEN.