Aftonbladet – 4 december 1851, sida 2

visa er mitt varma deltagande, vågar jag dock hoppas ni ej vill försmå hvad jag af uppriktigaste hjerta erbjuder., Min herre... herr doktor... jag kan icke nog tacka för en så oväntad... så oförtjent godhet,, stammade den bleka mannen, nästan qväfd af den synbara ansträngningen att beherrska sig... hans panna fuktades och gryningen till en rodnad, som ögonblickligt visat sig på hans kinder vek lika hastigt för en ännu större blekhetän förut. Men jag försäkrar er... jag har ingen serskild orsak till sorg... min sjukdom... om det ändtligen så skall kallas... har uppkommit... jag vet icke huru... men väl att den skall trotsa hvarje bemödande... utan att jag derför bär fruktan för döden... tvertom... vi hafva under min fjortonåriga tjenstetid blifvit förtrogna med hvarandra... och, kan jag ej helt och hållet utan smärta skiljas hädan... hoppas jag Gud skall förlåta mig svagheten att vara fästad vid hustru och barn... kanske mer än jag ännu borde.n Och vill ni då alldeles icke yppa hvari er onda består? frågade jag. Äfven för obotliga sjukdomar finns lindring, om icke hjelp, och just för hustru och barns skull, som ni åberopar, skulle jag anse det vara en pligt at söka aflägsna både döden och plågorna så vidt som möjligt. Det förra är fåfängt, de sednare kännei jag ej., hviskade han långsamt och tonlöst. Men säg mig åtminstone hvarifrån denna hopplöshet kommer, så framt ni verkligen icke lider några plågor? sade jag. För blott och bart sjunkna krafter skall en stärkande regim vara nog.s Mannen skakade med ett sorgset småleende på hufvudet. Jag tackar er, doktor... tackar tusenfaldt, svarade han, för er godhet att vilja intala mig hopp och mod;... få