MASQUEN. ?) AF FÖRATTAREN YILL Småplock ur min Dagboks vAfskedet från herrskapets gelikar och gran-. nar var på långt när inte så svårt, talte mamsell om för mig, ty hos dem var inte jag ned, kan lilla Clara förstå. De flesta voro örargade, och karnske litet afundsjuka med, på min fru och hernnes dotter för deras fåungas och förnämbhets skull, och sågo troligen ej så ogerna att de reste sin väg. sAldrig glömmer jag så länge jag lefver hur det var när vi då ändtligen satt oss uti och vagnarne foro ut genom allgens grind. Jag satt på kuskbocken bredvid betjenten, frun och mamsell inuti. Herrn åkte efter 1 en mindre vagn mied sakerna och dem som skjutsade. Adjö, adjö!s ropade mamsell Ida och fläktade med näsduken, så länge hon kunde se någon menniska, och så Adjöträdt adjö blommor, adjö mina kära små fåglar, och himmel och vatten och allt hvad jag ser: adjö!s Det var som hon tagit afsked af hela verlden, stackars barn, och det slog väl in med! Men frun hon skrattade och påminte henne att hon skulle bli grefvinna, och då torkade hon straxt bort tårarna och log och sa: Ja, mamma, det är sannt: jag får allt det som bättre är igen! Nu var jag en riktig liten toka.s — Så der var det jemt. Hon fick aldrig vara menniska, kräket, för modrens skull, men jag försäkrar det kändes som en qvarnsten legat på bröstet på mig under hela resan ända tills vi fingo sigte på Stockholm. Der hade jag aldrig varit förr kantänka, så der var fasligt mycket nytt och grannt att se, som jag skulle beskrifva för lhlta Clara, om hon inte snart fick komma dit sjelf; men ingenting kunde ändå jemföras med grefvens våning vid Drottninggatan, som han sjelf litit ställa i ordning, fast herrskapet hade betalt hvar fyrk. Jag tyckte det hade varit grannt hemma i rummen på Ahlholmen, men hvad förslog det här? Hela kamrar klädda med siden från ggolf och till tak, vet Clara, och förgyllningar och taflor och speglar för) Se A. B. M 2:78—280.