tan all ända, och dockor stora som jag af hvit sten i vråarna; aldrig hade jag sett nå-! got sådant. Mamsell sprang ikring öfverallt! som en yrhätta och grät i glädjen, men ännu ick vi inte bo der — det passa inte heller, ast det var hennes och deras alltihop — utan rerrskapet hade hyrt rum i Clara bergsgränd, och först på bröllopsqvällen skulle bruden inaga sin nya bostad. Det var hela fjorton dagarne dit ännu och under tiden var det ett besökande och köpande och sömmande och märkande på den stackars mamsell, så att jag trodde hon skulle bli rent förgången., Arbetade hon då med allting sjelf? inföll lilla Clara. Hon gjorde ingenting, mitt söta barn, utom sina upphandlingar och vwisiter till den förnäma slögten,, svarade Karin; men att ouppbörligt få låta andra handskas med sig var väl inte för roligt det, tyckte jag. Emellertid så kom då, iHerrans namn, sjeltva den olyckliga bröllopsdagen! Andra brudar, som jag hade sett, voro alltid klädde af sina bästa vänner, men till och med detta dugde inte här, utan enifrämmande fru, som hette hårfrisörska, kom och skulle styra till mamsell Ida. Nå, bra blef det gjordt, det kan då inte nekas, och hon såg ut som en riktig Guds engel i myrtenkronan och sin långa, hvita slöja, när hon ändteligen var färdig. Men hvad hade hon mer? afbröt återigen lilla Clara, det vill jag också nödvändigt veta.n Hon var hvit från topp till tå, genmiälte Karin, och silke hvar träd, utom linnet förstås. Klädningen var garnerad med blommor och spetsar, och så bar hon juveler för flere tusen riksdaler — dyrare brud hade inte funInits i Stockholm på mången god dag, det påstods allmänt. Jag var också med ute på Blå porten, men vigseln hade jag inte bjerta att se; de gade att ena armbandet föll af henne i brudstolen och att det skulle båda något ondt för det stackars barnet; men i mina ögon gjorde brudgummen det sjelf aldramest., Så många granna vagnar och herrskapei som dit kom och samlades, har aldrig lilla Clara sett, och aldrig kan hon göra sig beigrepp om den mängd af folk, som sednar I