lygas, Nu var det återigen ett dundrar.ae ka. las och grefven hade med sig en hel bråt systrar och kusiner, som voro släta och styfv: som pergament när någon af våra såg dem. men dessemellan rynkade På näsorna och skrattade och hade sig med hvarann, så att en Just blef led åt dem. De gjorde nar afalltihop och mamsell Ida med, det både såg och begrep jag nog, men det otäckaste sar ändå att grefven var lika falsk som de andra. Derför, ser Clara, är det ock som jag tyckte han kunde heta räfven, ty annars bör en aldrig sätta öknamn på folk. Nå, efter lysningen skulle det wäl också bli bröllop, kantänka, men det Sek inte an, sa grefven, att besvära så många förnäma, som han ville ha med, att göra denlånga resan åt en så uflägsen landsbygd, utan derför så skulle vigseln ske i Stockholm på ett ställe som hette Blå Porten. Jag tyckte i min enfaldighet det var fasligt ledt och snöpligt för den stackars mamsell att inte få stå brud : eget hem; men bäde hon och frun voro nöjde med allt som ansågs bäst passa och svVstå de förnäma, och så skulle vi då i Cuds namn ge oss utaf. — Det var on bedröflig skilsmessa hemifrån, och nu syntes det tydligt att inte mamsell Ida var högfärdig i själ och hjerta, om bara modren låtit bli att förkollra henne med sin flärd och fåfinga. Hon gick i hvarenda stuga der hemomkring och tog afsked af hvar och en och gaf dem kläder och pengar och allt hvad hon kunde hitta på; jag försäkrar Clara, det blef ett gråtande och larmenterande hvar hon kom, så att jag, som var med och bar sakerna, tyckte att hjertat ville spricka. Och det var ingen tillgjord sorg i allt det der, skall jag söga, som jag nog gunås tror blef händelsen sedan, på andra håll, men vi äro inte der ännu, (IForts.)