Hvad mamsell Ida angick så förstod hon inte bättre, kräket, än fröjda sig åt att bli förmei än sina leksystrar, och få fara till hofs, och tocke der, som modern sattina alltifrån barndomen och som nu tycktes skola gå i fullbordan. En bör just vara rädd, vet Clara. att så der få sina ifrigaste önskningar uppfyllda, ty då går det nästan alltid på tok Vår Herre och Frälsare sade ju: Inte som jag vill utan som Du, och det förgäta vi maskar stoftet så ofta! ... Men nu skulle jag talc om fältkamrerskan; hon yfdes precis som er kalkontupp, och började hon med att tala om aldrig det, så svängde hon ändå så att hon fick sluta med: smin måg grejve Edellerth von Sonnensterno, fattig menniska, det var säkert. Jag tyckte ibland det var synd om henne med, ty jag såg så grannt hur de skrattade, och många blefvo hennes fiender, men när jag en gång understod mig att slå fram ett litet ord derät, så blef hon alldeles ursinnig och kallte mig för stursk och dum och allt möjligt, och sade att jag skulle få stryk först och orlofssedeln sedan, om jag kom med dylikt en gång till, så att jag såg det var bäst att tiga då jag ingenting kunde uträtta med min välmenta uppriktighet., Så talade den ärliga Karin, och om ej läsaren tröttnar vid hennes okonstlade språk, vill jag anföra allt det öfriga med hennes egna ord, Frun hade börjat dra ihop till mamsell Idas utstyrsel, snart sagdt ifrån det barnet blef födt. Der fanns stora koffertar smäckfulla med färdigsydt linne af alla slag som hon skulle ha, och från det minsta till det största skulle allt vara som åt en prinsessa. Clara må tro det kostade litet pengar att sätta upp ett grefligt bo, men så hade också herrskapet tillväckligt deraf, och inom ett par månader var allting så komplett i ordning att det fick börja