Aftonbladet – 2 december 1851, sida 1

i brunssocietgen se sin dotter serdeles bemärkt och firad, : Ett fattades dock ännu i hennes lycka — der fanns ingen ogift grefve eller båron — oturn tycktes ända hit vilja förfölja henne. En ryttmästare med ståtligt utseende och grann uniform, som kallade en friherrinna för tant och en general för onkel, ådrog sig väl genast fru Gråsttens uppmärksamhet; men när han trots sina höga slögtskapsförbindelser sjelf icke presenterades som annat än adelsman af helt ung fami:j, försvann en betydlig del af de goda tankar fältkamrerskan redan fattat om mannen, och hon förmanade ännu samma qväll sin dotter, hvilken med stort nöje lyssnat på ryttmästarens artigheter, att icke lättsinnigt glömma de stora anspråk hvartill hennes blifvande arf berättigade. Men jag finge ju ändå heta hennes nåd, mammav, invände mamsell Ida oskyldigt, på hvars sinne de åhörda grannlåterna gjort ett icke obetydligt intryck; xoch det kunde ju hända att det ej kommer någon bättre.n Du har verkeligen mer eftertanka än som är vanligt vid dina år, anmärkte modren, och man bör akta sig att stöta ryttmästaren, ifall... men ännu är ingen tid förliden. Hennes nåd kan dessutom hvem som helst få heta. och jag egde då odisputabel rätt dertill, efter Gråstten har majors rang; men när man till och med hör grosshandlarfruar i Stockholm låta skälla sig hennes nåd, anserjag det mera hederligt att kallas efter min mans karakter. Karin, säg alltid enkelt och tydligt: min matmor fru fältkamrerskan ! när du talar om mig här vid brunnen. Ryttmästaren hade emellertid fortfarit att göra sin kur för mamsell Ida och smickra hennes mor, hvars fåfänga han snart genomskådat -på ett sätt som inom kort blef talämnet för dagen. Man tog redan för afgjordt att han och ingen annan skulle lyckas bortsnappa fältkamrerns halfva million, med dottern på köpet, när ankomsten af en ny brunnsgäst plötsligt förändrade utsigterna. Grefve Edelbert von Sonnenstern anlände.