Aftonbladet – 1 december 1851, sida 2

ning, min herre, en alltför hårdragen titel af den, som haft så mycket att anföra om oförtjenta och . . . Tålamod, värdaste läsare! vågar jag i djupaste ödmjukhet afbryta. Detta har ju ännu icke just varit någon berättelse... Nu först kommer den egentliga, som jag icke funnit tillfälle att inpassa under presentationen af Carl och hans familj, ehuru jag hos honom hörde den berättas af — en gammal piga. Denna öppenhjertiga bekännelse om sagesmannen skall måhända beröfva mig en eller annan läsare; men jag kan ej hjelpa det. ,Sanning framför alltv, lärde jag af min vän Carl, och hoppas att rätt många dela hans åsigt. En dag hade jag gått ned för att sofva middag i Sunnanskogs trädgård, der jag utvalt mig en älsklingsplats under ett par vördnadsbjudande, jättelika kastanjer, mellan hvilkas stammar man fastgjort en hängmatta... ni förstår, om det skulle vara ett angenämt shvilorum, — luftigt, gungande och svalt, med sus och fågelsång i det dallrande löfhvalfvet . .. Ah, jag vill sofva än, när jag tänker derpå! Som sagdt, jag hade gått dit; men just som jag var färdig att inslumra stördes jag af röster i den närbelägna löfsalen. De välsignade barnen, suckade jag för mig sjelf. de hinna då till här hvar man går. Säg riktigt, Karin, bad den lifliga, åttaåriga Clara, om inte min nya klädning är vackrare än lilla frökens på Bjesseberga? Hon vill jemt vara så präktig, att det vore roligt om jag någon gång hade det som vore bättre., ,Kära barn, akta sig för afund och fåfänga! förmanade den gamla trotjenarinnan. Lill: Clara kan aldrig tro hvad allt slags högmod är farligt.o ! Du vet säkert någon historia derom, snälle