Aftonbladet – 1 december 1851, sida 2

,Ute på dikningsgräfningen.v ,Godt ... Adjö med dig så länge! ... Det der är vårt fattigaste hushåll, fortfor Carl, vänd till mig; vi togo upp dem från landsvägen i våras, halfnakna och utsvultna... det är sönderslitande att sådana proletärer skola finnas, och att mycket kunde vara annorlunda om man redligt ville... Men, se der! Jag kunde just tro de skulle komma emot oss, de små krabaterna ... Vill du ta Carl på din häst, skall jag ta Clara och Elin på min — nej, min själ, kommer ru icke Filip med... det är bara morfar — präktig pojke, skall jag söga... men hvar skola vi göra af dem allihop ? De små visste sjelfva råd för saken, ehuru en femte äfven tillkom, och sedan vi på deras blygsamma förslag sjelfva nedstigit för att upphöja dem i vårt ställe, tågade vi i festmarsch in på gården, som kringgicks flere hvarf innan den lilla jublande ryttarskaran var nöjd att sitta afr. Carl var nu endast far och framkallade i hvarje vexling af sin friska, mångsidiga natur känslan af något helt och verkande. — Det var med sann och djup saknad jag åter skiljdes från denna idoga, flärdlösa och älskvärda familj, hvars lycka jag ännu icke vet grumlad af någon egentlig sorg, ehuru äfven de en gång måste hemsökas af menniskans oundvik.iga plågor och förluster, hvilka jag dock är öfvertygad de skola bära med styrka och lugn förtröstan. Ehuru jag, ty värr, allt för litet kan likna min vän, har jag funnit ett stort nöje i att påminna mig hans ord, hvilka jag ej heller förvarat alldeles gagnlöst, och önskar slutligen uppriktigt att en eller annan af mina läsare på dem måtte igenkänna en icke helt och hållet diktad bild. — pSluiligen! upprepar man måhända, skall då detta vara elutet på Masquen?... I san