Aftonbladet – 1 december 1851, sida 2

färd och fåfängan, alltid dyrt försäkrat att hon endast skulle antaga en förnäm måg. — emedan vi — som hon pösande plägade yttra — Gud ske lof icke behöfva se på rikedomen, utan blott på en friares nanun och ranga. Som nu alla visste att fru Gråsteen höll hvad hon föresatt sig, och heldre skulle se sin dotter på bår — hvilket hon helt öppet förklarat — än gift med en xofrälse susks, hvartill alla räknades, som icke egde p,en aktningsvärdn, d. v. s. stor förmögenhet, så hade naturligtvis ingen simpel eller medelmåttigt bergad man vågat anmäla sig; och. mamsell Ida, som gått och läst vid fjorton års ålder, för att tidigt nog få komma ut i verlden och blifva räknad till de fullvuxna, mde redan uppnått sitt sextonde år utan att något passande parti ännu varit i fråga. Orten der led olyckligtvis för tillfället af en betänklig brist på män af börd, ithy att de få maskulina exemplar af nämnde species, som eljest kunnat befinnas antagliga, råkade vara antingen gilta eller små barn, och fru Gråsten, som började frukta att försynen icke omedelbart skulle gå hennes önskningar till möte, beslöt att sjelf uppsöka den, åt hvilken hon ernade beskära lyckan att en dag tå kalla henne svärmor. Än hennes man?, Talte inte gamla Karin ett ord om honom? to:de någon kanske fråga. Ack jo! hon nämnde att i den del af ....land der herrskapet bodde, det nästan aldrig var fråga om den värde fältkamrern; men kunde det någongång ej undvikas, så kallades han rätt och slätt fru Gråsteens manx, och dermed var gemienligen allt sagdt som sägas kunde. Han hade sin ärfda förmögenhet att tacka för den ännu ovärderligare skatt han vunnit i sin hustru och bar sin dubbla lycka med exemplariskt from och stilla ödmjukhet. (Forts. följer.)