Aftonbladet – 1 december 1851, sida 1

sto bättre minne för vänskapen och som jag hoppas det är samma förhållande med dig behö:va vi ej frukta att missförstå hvarandra.. vÅtt efter en sådan förklaring känna mig stött bade varit omöjligt. Jag skrattade ät mig sjelf mer än Carl hade gjort och fattade tillika ett helsosamt beslut att heldre fillstå min okunnighet än af fåfänga och falsk blygsel vidare sävgga i stens, hvilket af ärligt misstag kan hända nog ofta ändå, ty värr. Hem togo vi en annan väg, ful och oländig, genom en temligen vild skogstrakt; den förra bade deremot varit mycket vacker., ,Hvad hade vi här att göra?, frågade jag skömtande min ledsagare; vile du se åt om skogstjufvar gjort någon skuda? Han smålog utan att svara och vi fortforo att långsamt stiga uppför den sluttande höjJen. På en gäng läg den mest intagande tafla utbredd för min syn. Bergets solsida vid hvilken vi nu befunno oss var, i stället för barr, beklädd med lötskog, hvartir blott bär och der en mörk gran uppstack, lik en pyramid stumt vittnande om ett föregånget slägte, och i den bördiga dalen nedanför slivgrade sig en bäck mellan al och björk, hvarifrån allvarsammare grupper af ek och bok höllo sig på ett visst förnämt afstånd. I vester glimmade en liten sjö inom en ram af kullar, hvilkas löfverk ingen jordisk konstnär eftergör, och i öster sågo vi på långt håll det mångbesjungna Ejstrasalt der Egirs döttrar trådde sin nyckfulla och dock så enformiga dans. Aflägsna seglare och täcka gårdar förhöjde det helas friskhet och behag. Jag kunde ej återhålla ett utrop af hönryckning då jag först varsnade denna, hi oväntade, ehuru eljest ganska zxblekingska syn. ,Vet du än hvad vi hade här att göra? frå gade Carl i det han lade handen på min arn