Aftonbladet – 29 november 1851, sida 2

och andra stackars obetydliga, betitlade personer, bra löjliga. Nej, svarade han skrattande, det gör jag ändå sannerligen inte, så fnmt jag ej finner den betitlade fåfäng öfver sn lilla värdighet eller rädd att i någon mån :e den glömd och tillbakasatt. Så länge en fastställd rangordning ännu existerar, må hvar och en som det lyster och tillkommer fritt göra bruk deraf, och när titeln åtföljes afen motsvarande verksamhet, som din t. e., kan det till och med vara behöfligt att nyttja den till anvisning för främlingar, som skola vilja anlita en... du hör således att jag gör vissa icke oväsendtliga undantag. Det är mot tomma, ogagneliga titlar jag egentligen drar i härnad och dertill räknar jag nu äfven min egen i förstone så högt värderade magister. Men den betecknar åtminstone högre kunskaper,, inföll jag. Jag tänkte så sjelf, svarade han, ända tills min svärfar drog mig ned från den inbillade höjden med sin dräpande fråga: om, när jag äst så många lexor, jag inte kunnat lära mig några till, så att jag åtminstone kommit i teten eller queen af den promotionslystna, utspökade skaran? — Från den betan började jag närmare eftersinna hvari den förvärfvade visheten egentligen bestod och nödgades ers känna för mig sjelf att den på det hela taget var rätt litet grundlig, trots både namn och diplöm, ring och lyra på kragen. Med de stora tankarna om min lärdom, försvann äfven lusten att låta andra höra deet jag kunnat mina slexor,, och nu är jag nässtan färdig att bli förargad, när någon vill göra sig artig och säga magister, hvilket på sin höjd kan tillkomma skolkarlar och prester. Jag har lärt känna många icke-magistrar, med långt större och djupare kunskapsförråd och insigter än promoverade; deribland min egen svärfar. .. (Forts, följer.)