Aftonbladet – 29 november 1851, sida 1

Han måtte hålla mig för en odugling eller skurk,, tänkte magistern förnärmad, ehury kärleken lade band på hans tunga: neller ock värderar han endast rikedom. Jag var ett dumhufvud som kunde hysa något hopp.s Och herrn tänker på fullt allvar bli tjensteman? fortfor herr Mårtensson, Jao, svarade min vän käckt, ty vissheten om ett afslag gjorde honom numera mindre försigtig och tveksam; jag vet verkligen icke hvarför jag eljest skulle samlat kunskaper., Såå . försvarligt inbilsk också, kan jag märka — eljest tycker jag bättre om en uppriktig egenkärlek än tillgjord blygsamhet . , . Nå, låt för ro skull höra hvari de der stora kunskaperna bestå ! Med herr Mårtenssons tillåtelse,, genmiälde magistern hvasst och ur stånd att längre tygla sin förargelse, ber jag att få slippa vidare gyckel och pinligt förhör. Om kärleken förledde mig att våga ett försök, som ni med skäl kan finna alltför djerft, skulle det måhända varit ädelmodigare att afslå min anhållan på annat sätt. I Ni är ta mig tusan min man, herre! utbrast herr Mårtensson. Rätt så! Sjung ut! imed hvad ni tycker — det skadar aldrig i) mina öron så mycket som smicker och svagt undfallande. Jag ville bara sätta er karakter på prof och tror att vi kunna komma bra öf. verens, om ni nemligen är nöjd med att helt simpelt befordras till min måg och förvaltare af Sunnanskogs gods tills... jag längre fram kan ge er litet mer att sköta. Jag hör af min salig hustrus slägtinge, på hvars omdöme ; man så der temligen kan förlita sig, att ni är I en hederlig och stadgad yngling; det är allt hvad jag begär, ehum det visserligen inte skadar er att äfven ha samlat ett litet kun : apsförråd; tvärtom — jag sätter mycket! värde på ett odladi förstånd och tycker det!