Aftonbladet – 28 november 1851, sida 2

att icke hundar må gå lösa på gatorna, ej efter. lefves. Allmän är äfven den tro, att vattuskräck ej kan uppkomma under den kalla ärstiden; men detta motsäges af erfarenheten nu, likasom 1824, dä sjukdomen härstädes utbröt i Februari månad. I följd häraf får jag hemställa, om ej närlagde uppgift må i Dagbladet inflyta, sä att rätta förbällandet mä blifva allmänt kändt. Betviflarne kunna dessutom dagligen på Veterinär-inrättningen öfvertyga sig om sanningen af nämnde uppgift. . Enda mig vetterligen säkra medel att utrota sjukdomen, är att hälla hundarne innestängtde, emedan sjukdomen fortplantas genom bett. Nosgsrimman hindrar ej bitandet; at ömhet för djuret gööres densamma så vid, att hunden kan bita. Dessuttom aftages densamma ofta af okynne eller medlidandde. Men efterlefves författningen allvarligt, och sjjuka hundar genast föras till Veterinär-inrättningen, har man hopp: att inom kort tid hafva sjukdomen häfd. Ifrån sjukdomens början till denna dag, hafva 60 hundar dött af denna sjukdom vid härvarande Veterinär-inrättning. Stockholm den 27 Nov. 1851. S. 4. Norling. Vidare upplyses: Skulle nägon erhålla hundbett, mäste hjelp sökas på närmaste häll och med görligaste första, antingen hos enskild läkare eller på rakstuga, eller helst på lasarettet. Det hufvudsakliga dervid är, attsäret genast behandlas med vanlg frätsten (cawstikt kali), lapis infernalis, svafvelsyra, salpetersyra, eller brännes med glödande jern. De vigtigaste tecken till sjukdomen äro: en eger förändring i lynnet; stor oro; underkäken slappt nedhängande, så att hunden gapar och sväljer antingen med svårighet eller alldeles icke; han skäller icke mera, utan låter höra ett eget tjutande läte; blicken förändras, sä att ögat antingen är rödt, glänsande med utvidgad pupill, eller insjunket, tärigt, samt ser ut som det vore beströdt med sand; huden öfver ögonbrynen lägger sig uti fällor; alltid märkes benägenhet att bita, antingen mindre, så att djuret endast någon gäng hugger till, eller större, så att den öfvergår till verkligt mordbegär, då allt hvad som kommer i vägen, anfalles, äfven djurets gen kropp. Dä bett utdelas, sker det helt oförmodad, så att af-sigten icke på förhand tillkännagifves genom rägot tecken. Svaghet inställer sig i bakre delen af kroppen, så att den föres vacklande eller blifver fullkomligen lam. Det fruktansvärda af sjukdomen bestär deri, att den genom bett kan öfverföras äfven på menniskan., — I följd af det fortfarande sjuxdemsförhållandet, har polisen i dag anmarat vederbörande att strängare handhafva föroudet mot hundarnes lösgifvande. Många svårigheter lära befunnits vid de utgående hundarnes fasttagande, och blott 52 sägas ännu af skarprätta-rens betjening blifvit dödade. —— on