Aftonbladet – 28 november 1851, sida 1

man vid våra whistpartier ä la guerre, ett spel som justitierådet par prejerence älskade, om bara för iddens skull vet jag dock ej, ehuru visst är att han alltid sökte göra den så sann som möjligt. Jag undrar hur det skall bli i dag när han inte törs grälan, sade kronoinspektorn, gnuggande händerga af förnöjelse; förbanna mig, vore det icke godt den der strupsoten räckte i all hans tid.x Vi satte oss. I början aflopp allt fredligt och lugnt; men när mina båda motparter skulle förena sina intressen för att hindra mig gå ut, bar det sig ej längre. ,Sätt i!, skrek justitierådet, förglömmande sig. — rBror får ju inte tala,, genmälde den andre. Justitierådet sökte lugna sig; men när kronoinspektorn, med flit eller icke, verkligen bortspelte sista tricken, brast honom tålamodet till den grad, att han slungade hela kortleken i ansigtet på sin hedervärda vän och granne, som dock var alltför van vid hans vredes utgjutelser att taga saken annat än temligen kallt, helst justitierådet verkligen strax tycktes ångra sig och efteråt visade en mer än vanlig humanitet. Sedan aftonen på detta sätt tillbragts ilust och gamman, skildes man åt, och i min ensamhet roade jag mig att anställa en liten jemförelse mellan den stackars blinda, fattiga soldaten, som ständigt var glads, och det rika, kräsliga justitierådet, som deremot alltid led af gallfeber.