Aftonbladet – 27 november 1851, sida 3

barnet med stora ögon. Till Gud komma ju alla som be derom och älska honom. Jag skämdes öfver mitt dumma spörjsmål. Se här, mitt lilla barn, skall du få en slante, sade jag och lade det största silfvermynt jag hade på mig i barnets hand. Vet du hvad den gäller? Nej, en sådan en har jag aldrg sett. Kanske det är en hel tolfskilling? Jag sade henne rätta värdet och bad henne icke tappa den samt fråga morfar hur den skulle användas. Lilla Stina blef alldeles förtjust och gjorde ett högt fröjdesprång. Den har herrn väl fått af Gudl att ge migs, sade hon; tack söta herre, som inte behöll den sjelf; tack min gode Gud, som alltid skickar oss så mycket! Ack, ack, hvad morfar skall bli glad! Jag tror visst aldrig Ihan haft öfver en riksdaler. Vill inte doktorn ha några slefvar för slanten?, Bor morfar långt härifrån ? Nej, bara ett stycke inåt skogen; herm kan se der borta hvar stigen tar af. Helsa då morfar att i morgon skall en doktor komma och se på hans ögon, och har han då några slefvar färdiga vill jag köpa dem på samma gång. Kan en doktor hjelpa morfars ögon?. ;Kanske, mitt barn.n Lilla Stina slog ihop händerma, hoppade och grät. Morfar får igen sin syn i morfgon, morfar öfver inte längre vara blinds, ropade hon. Nu fär jag lof att gå hem straxt.n Vänta, mitt barn! Säg inte så åt morfar,, skrek jag förgäfves efter flickan; hon hörde mig ej, men hade dock icke sprungit längt, förrän hon sjelfmandt vände tillbaka. (Slutet följer.)