Aftonbladet – 27 november 1851, sida 2

blifvit mera gladt och behagligt öfverraskad än vid hennes åsyn. Hon måste ha sett det, ty en blyg rodnad purprade hennes kinder vid min helsning, och med ett intagande leende yttrade hon några ord om att hon troligen bättre igenkände mig än jag henne; sockså derför kanskes, tillade hon, att Wilhelm så roget och ofta beskrifvit för mig sin bästa vän.s Tror ni då, min nådiga fru, att han icke innu oftare talt om... sin syster?s frågade jag; men min fattningsförmåga måste vara trögare, ty i sanning finner jag ej denna verklighet öfverträffa all min väntan., Hvem af er skulle ej, så ofta något tillfälle yppas, anse sig förbunden att smickra?s, återtog Therese med sitt fina, vackra leende; smen jag skrifver det nu på ert begär att göra . . . min goda Wilhelm nöjd. Men hvad tro ni, mina herrar? Ar det ej tid att taga vårt oxöga i besittning?s Jag gjorde en ursäkt både för det uppehåll jag vållat och det intrång jag gjorde, hvaråt Therese blott vänligt nickade och skyndade vid Wilhelms arm uppför trapporna. Min Gud! tänkte jag för mig sjelf, kan detta vara samma, döda, kalla, liflösa qvinna, som jag såg för några månader sen? Hvilket underverk! Men också hafva tron, hoppet och kärleken arbetat derpå. Det är första gången Therese bivistar spektaklet efter vår hitkomst), hviskade Wilhelm till mig vid inträdet i logen; jag är rätt glad att ha en doktor med, ifall det skulle verka för starkt på hennes sinnen. Vi intogo våra platser, pjesen var redan börjad. Therese darrade lätt och drog sig utet skygg tillbaka vid åsynen af den stor: folkmassan, men hemtade sig snart, och riktade liksom alla andra sin uppmärksamhet på de spelande. Vi hade deek ej sutit länge