Aftonbladet – 27 november 1851, sida 2

åt sitt öde och rusat ut för att ila öfver till andra sidan... nu hindrades jag åtminstone från jen dylik bragd. Hur är det? frågade Wilhelm högsta oro. Mycket bras, svarade jag, bara du förlåter att jag genast måste lemna dig. Adjö, Wilhelm, ödmjukaste tjenare, min fru!... Maka åt dig, jag ber.n År du tokign, sade Wilhelm, fom ännu alltid stod i vägen för mig med va 4 aset för Thereses läppar. Gud ske lof, n uskade, jag tror du hemtar dig!, Ja, min vän, men om du vill, len navi spektaklet under nästa akt... l sa nöjen passa ännu icke för mig., Det blef rörelse i logen midtemot. Släpp mig ut,, ropade jag Wilhelm i örat, eller jag tror jag slår omkull dig... jag ser... en bekant som jag i ögonblicket måste träffa., Wilhelm lemnade mig rum med ett stött och förvånadt utseende, och i ett tillstånd at nästan fullkomlig sinnesyrsel befann jag mig några minuter sednare på motsatta sidan... Oxögat var tomt — intet spår syntes till de personer, som nyss innehaft detsamma. Jag sprang i trappor och korridorer, frågade vaktmästare, madamer och annat hederligt folk om någon sett ett så och så beskaffadt herrskap — erhöll andra frågor till svar, samt falska och motsatta upplysningar, som narrade mig fram och tillbaka, tills jag ånyo måste uppge allt hopp att återfinna dan hemlighetsfulla person, som — jag var säker derpå --igenkänt och genom detta plötsliga försvinnande velat undvika mig. Trött och upprörd af tusen olilka känslor kom jag hem — skyndade andra morgonen till Wilhelm för att förklara mitt omöfliga uppförande, som han bjertligt gerna förlät — hörde att Therese var bra samt rustade sig