Aftonbladet – 27 november 1851, sida 2

förrän ridån fälldes vid första aktens slut, Och nu började spektatörernes sedvanliga mönstring af hvarandra. Lorgnetter och kikare riktades uppåt logerna och sökte intränga i sjelfva oxögonen, ehurn Therese drog sig in så långt som möjligt. Värmen var tryckande, och en bukett af doftande blommor, som Wilhelm förärat sin herrskarinna, spridde en döfvande vällukt i vårt inskränkta rum. sTag bort blommorna, Wilhelm,, hviskade Therese, lukten är för stark... jag mår illa., Gud, söta, älskade Therese... du bleknar... vill du ha vatten? ...n Om jag kunde få...n För Guds skull, Waldberg, se efter henne... det är på ditt ansvar... jag är tillbaka med vatten om två minuter...., och innan jag hann erbjuda mig att hemta det i hans ställe var han redan försvunnen. Den stackars Therese förmådde ej ensam uppehålla sig, jag måste understödja henne med min arm och hennes hufvud läg tungt på min axel. Lyckligtvis suto vi helt och hållet i skuggan för mängdens blickar, men i det jag med oro och förlägenhet såg öfver till det andra oxögat mötte mig en syn som jag minst af alla väntade... Hvem satt der om icke hon... samma bild, som uppenbarat sig för mig en gång förut, med dessa välkända, älskade drag, hvilka outplånligt stodo ristade i mitt hjerta... Adele... eller den okända på det tyska värdshuset!... jag kunde itminstone ej i det sednare fallet misstaga nig, ty jag såg ju äfven den vackre, blomstrande gossen, ehuru nu liksom fruntimret slädd i sorgdrägt, och bakom dem rörde sig en mörk figur, troligen den gamle herrn, ehuru jag ej kunde urskilja honom... Eit rop var uära att undfalla mig och hade ej Wilhelm i detsamma kommit tillbaka med vattenglaset hade jag troligen helt handlöstlemnat Therese