hänskjutas till fru Pihlqvists dom och afgörande. c i Och hur utföll det? frågade jag i högsta grad nyfiken. vAh, för em menniska, begåfvad med så klart förstånd som hon, är det väl gifvet att saken ej länge kunde synas tvistigo, svarade Wilhelmm. Visst talte Therese många barnsligheter om sina åtta års försprång i ålder och dylikt mer; men när jag tydligt bevisade henne att Aon stått stilla på samma punkt i hela tretton år, medan jag oupphörligt gått framåt och således hunnit ett godt stycke om henne, gaf hon slutligen vika för mina böner och har lofvat att i höst bli min maka. Likväl tror jag knappt hon gått in derpå om icke fru Pihqvist varit, tillade Wilhelm; xden gumman har jag då att tacka för all min sällhet, Öfvertalte hon din sys... din..., Öfvertalte? Visst inte... men sedan hon noga viisat oss alla de invändningar som med eller utan skäl kunde göras mot vårt parti, medgaf hon uppriktigt, på min enträgna begäran, att säga sin egen mening, att det förekom henne, som vore vi af Gud bestämda för hvarandra, då ingenting förmått rubba min barndomskärlek, och Thereses hjerta vaknat ur sin lårga dvala för att sent omsider besvara den. Dessa ord verkade mer än allt annat. Fru Pihqvist hade snart sagdt blifvit vårt andra evingelium och hvad hon syntes gilla väckte ej längre Thereses tvekan. Nu känne; du hufvudsumman af hvad som tilldragit sig, men detaljerna komma sedan... Näå, är du inte ännu färdig med din gratulation? Jo, Wilhelm, jag önskar dig lycka af sjä! och hjertas, svarade jag, det måtte du vä tro och begripa, men säg mig ännu en sak! Hvarför har du kommit hit med Therese? Anser du inte Stockholmsminnena ännu allt för vådliga för hennes lugn?a