nn ÅF FÖRFATTAREN TILL bSmåplock ur min Dagbok. Åh nejj... hon har så väl beredt mig lerpå och tillika sökt visa mig att man äfven de störsffa pröfningar och lidanden bör och kan vara möjd med Guds vilja, att — om jag än ej kan draga den fördel jag skulle önska af hennes lärdomar — jag dock alltid skall anse hennes bekantskap för en vinst. Det glädde mig att höra honom tala så, helst rädmanskan å sin sida yttrade sig med mycken belåtenhet om Wilhelm, och sade sig vara öfvertygad att han i barndomen erhållit en god uppfostran. Hans föräldrar voro säkerligen gmwdfruktiga menniskor,, yttrade hon, men den som sjelf icke varit svårare hemsökt, sakniar kännedom om den styrka, som behöfs när: sorg och frestelse oförvarandes påkomma, otch fru Stålbrand tänkte förmodligen mera på att göra sin dotter tacksam för det goda hon njöt, än beredd på det onda som kunde vänta, ett fel eller misstag som så lätt begås när man lefver i oafbrutet lyckliga omständigheter med de sina. Att lofva Gud i medgångens dagar är att uppfylla den angenämaste af våra pligter; men om vi dervid glömma att den ende gifvaren kan vilja pröfva halten af vår körlek och tacksamhet med att itertaga sitt lun och beröfva oss vår jordiska sällhet, och vi mista hopp och förtröstan när sådant intnäffar, så felar oss ändå i anda och sanning deet enda nödvändiga, och jag är rädd, min doktopr, att detta varit händelsen med den stackars unnga frun, samt att jag sjelf är en alltför ringga och ofullkomlig varelse, att kunna upplysa heenne derom och inge henne begär att vinna cen varaktigare lycka än den hon förlorat. Likväl vill jag försöka, efter det är er bestämda önskan, och Gud kan välja hvem han behagar till verktyg för sin nåd; dock vågar jag allsicke tro att jag är värdig åstad) Se N:o 262—268, 270—273 och 273.