somma den förändring min doktor förespegar, och ber blott den Högste att icke ändå straffa mig som egenkär och förmäten. Tror ni verkligen det kan finnas någon som är det mindre än ni?, frågade jag. sDet tror jag visst, min doktor; just det omdöme han narrade mig att uttala i går aftons har visat mig,att jag ännu eger mycken egenkärlek, och har alltsedan legat mig tungt på hjertat. Kanske äro de menniskor hvilka jag frånkände en sann gudsfruktan långt mindre fördömliga när det kommer till den sista räkenskapen inför vår Herre, än jag, som strax i barndomen vandes vid den djupaste vördnad för hans ord och lag, och dock så ofta förgäter att vandra derefter. Jag slog händelsevis upp Luc. 6 i morgse, om grandet och bjelken, och jag kan ej säga min doktor hur det kom mig att skämmas., Jag omfamnade den godal gumman och tänkte på hur liten ånger vi i allmänhet känna öfver långt svårare förbrytelser mot Guds bud, samt önskade uppriktigt att hvar och en, som behöfde det, måtte finna sin fru Piblqvist här i verlden, för att oförmärkt ledas till jemförelse och bättring. Följande dagen reste jag och Wilhelm åt hvar sitt håll — han för att hemta sin syster till Brackeby, jag för att i egenskap af tillförordnadj provincial-läkare inspektera några byar — der svårartad rötoch nerffeber utbrutit; men med löfte att längre fram mot bösten återkomma för att se hvad verkan ombytet kunnat balva på Therese. Som hvar man vet, både af egen och andras erfarenhet, händer dock temligen ofta att våra förslager tillintetgöras af orsaker som vi alls icke tagit i beräkning. Så äfven här. Eländet der jag kom var ganska stort, och på ett ställe dröjde jag öfver natten i en koja, der fyra personer redan lågo döda, och den femte, en gammal hjelplös usling, varit tvungen att, utan min närvaro helt och hållet öfvergifven utandas sin sista suck, emedan de fåtaliga och likaledes insjuknade grannarne icke hade någon öfrig att bestå till hans hjelp.