Aftonbladet – 26 november 1851, sida 2

som någon hade sagt att jag . . . kunde försöka.n I glädjen hvälfde jag hela det plockade spenatsållet på stjelkarna och lyfte gumman högt från stolen. Hjertandes . . . släpp mig för Guds skull, han alldeles qväfver mig ... och spenaten!... ser han då inte, olycksfågel, att han trampar i spenaten... sånt elände! ... Jag tror han får koller! Det är rådmanskans skull... hvarför är ni så god, och rar, och älskvärd på allt sätt... jag måste upp till Wilhelm . .. bara jag får häfva detta tillbaka i sållet.v Nej, låt då i Herrans namn bli, jag ber! Han rör ju ihop och förderfvar det värre än förut .. . ack, den ungdomen, så obetänksam i allting !o Förlåt mig, söta, goda rådmanska! Jag skall aldrig göra så mer... men får jag gå nu? Hjertans gerna ... till hushållshjelp ser jag då att han inte duger så bra som salig Pihlqvist, men det är lika godt. Innan hon slutat var jag utom dörren och rusade upp till Wilhelm, som höll på att kläda sig och började skratta då han fick se mig. vHMvad i herrans namn har du för dig?s. frågade han. Jag ? Hur då ? Klädd i förkläde? Jag hade glömt taga af mig handduken och prisade min lycka att icke hafva mött någon främmande, ty hur mycket vi än beundra fruntimren, skämmas vi ändå litet för att i vissa Ifall likna dem. Det är detsamma hur jag ser ut eller hvad ljag gör,, sade jag, när jag har en sådan nyThet att förkunna: rådmanskan samtycker! Nej! Hvad säger du?... Den hederliga