Aftonbladet – 26 november 1851, sida 1

gingo. Nå? sade jag helt lakoniskt när vi voro uppkomna i de gamla välkända rummen, der jag tillbragt så mången glad och sorgsen stund. Gumman är präktig,, genmälte Wilhelm, xoch den sällsamma omständigheten att min far känt och beskrifvit henne på en så fördelaktig sida, has ej litet ökat det intressc och förtroende hon genast ingaf mig. Gifve Gud Therese i början haft en sådan menniska nära sig — jag betviflar nästan inte att det då varit mycket annorlunda — det är som du säger, att hennes blotta åsyn har något fridfullt och försonande med sig.n An hennes ord och sätt då? Än mera! Hennes gudsfruktan framträder så ren och lefvande, så fri från allt skryt och tillgjordhet, att den ovilkorligt måste göra intryck. Jag har blott ett enda litet fel mot henne., Och det är? Att jag tror hon vill truga ibjel mig med sin mat. Men medgif att den är förträfflig,, sade jag, med en tanke på de väntande läckerheterna. Gerna, svarade Wilhelm leende; men kan man äta mer än man orkar? Ibland tror jag verkligen det går för sig.n Så ät då, som du lofvade, för oss båda; jag afstår utan betänkande hälften. Men gå nu, gå! Jag kan få bannor om jag uppehåller dig längre. Ack, Waldberg! Hvad skall hon säga om din propos?, V1 få se. Jag hoppas emellertid det bästa. Hur är det med hans vän, min doktor? frågade rådmanskan, som just lade sista hand vid dukningen när jag kom, ,Han ser så nedstämd ut, att det gör mig riktigt ondt. Bara vi ätit skall jag berätta hela, eller rättare sagdt alla, historiernar, svarade jag.