Aftonbladet – 26 november 1851, sida 1

Wilhelm bad för själ och pina att slippa äta mer, han kunde ej få ner en enda bit. vÅh bara en skifva af den rökta laxen, som jag köpte just enkom för er skull, med litet spritärter och en lamkottlett . . . bad rådmanskan, jag har inte mer jag försäkrar, utom en hjerpe och hallon med grädda samt några bakelser... auditörn får nödvändigt lof att smaka på laxen. Inte i qväll, min goda, bästa rådmanska, jag försäkrar det är omöjligt... och om Waldberg vill visa mig hvar vi få bo, så tuäcktes ni kanske tillåta mig att omedelbart bjuda godnattx. Öch narra doktorn med bort ifrån qvällsmålet? Nej jag tackar... det sker då inte., Kan ni tro jag skulle vilja försaka laxen och hjerpen, och grädden och hallonen, att icke tala om ärter och bakelse och allt annat, inföll jag ... ack, ack! jag ville börja strax. Det skall han få, hjertandes! det är nu för roligt att höra han har sin gamla aptit... men den auditörn gör mig just hufvudbry . .. om jag åtminstone finge koka ölost eller hafresoppa ifall han inte mår bra; eller. .. Ingenting ... bästa fru Pihlqvist ... jag tackar er, men är hvarken hungrig eller illamående, blott restrött;, försäkrade Wilhelm bugande sig. Så gå då i herrans namn, efter jag inte rår med honoma, återtog rådmanskan; men det säger jag att i morgon måste han taga skadan jgen om vi skola bli riktigt goda vänners. Tacka Gud han inte i morgon äter upp rådmanskan med,, hviskade jag; nu skall jag emellertid följa honom — till min gamla våning kan jag tro?, Ja, ja, och kom snart tillbaka — maten blir straxt tillreds. Wilhelm fick omsider vitaga godnatt och vi