Aftonbladet – 25 november 1851, sida 2

(UI DUIC.) För ett par postdagar sedan lästes i tidningen Najaden åtskilliga reflexioner angående den nya ministeren, af hvilka en och annan väl kunde förtjena en aärmare granskning. Bland annat anmärker Najaden med rätta, att stora svårigheter erbjuda sig i värt land att bilda en fullt homogen minister, d. v. 8. en i alla hufvudfrågor liktänkande och med en bestämd politisk karakter. Vidare erinras också, att velerbörande nog torde antaga som princip, att departementscheferna skola vara endast chefer Ihvar och en för sitt departement, och att, dä alla frrägor mäste höra till nägot departement, deras utgäng säledes beror på hvad Konungen och departementscmefen kunna blifva ense om, hvilket de öfriga bifalla, emedan det icke hörer till deras departement o. s. Y. På detta sätt, menar Najaden, kan man förklara de anomalier man nu skädar och de mänga inkonseqvenser, som utmärkt regimen af den 8 Mars. Men hvad kan då vara egentliga orsaken till ett sådant, söin Najaden ganska riktigt benämner det, bedröfligt och vädligt system? För vär del skulle vi icke vara böjda att söka denna orsak förnämligast der, hvarest Najaden söker den, eller i en absolut brist på kapaciteter samt på homogenitet inom partierna, särdeles det liberala. Vi befara att Najaden här förblandat följd med orsak och icke framhållit let egentliga felet. Det är likväl numera icke tid att vara diplomat på det sätt, att man döljer sina tankar, utan tiden är verkligen inne att säga dessa cent ut. Hvarföre saknar man säledes här i landet mer än annorstädes utmärkta embetsmän occh politiska personer, då man likväl i alla andra riktningar, ej mindre på den theoretiska än praktiska banan, haft ch har att glädja sig ät ganska framstäerde personligheter och talenter, hvilka intet land hvarken i samla eller nya verlden kan undandraga sin hyllning och sitt erkännande? Hvarföre har Sverige fordom saft öfverlägsna statsmän, utmärkta embetsmän och oestämda politiska karakterer? Man säger: slägtef har försämrats, uppfostran har blifvit mer vanvärdad och löslig; de unga männen i verken tänka nu mera på sina nöjen och pjutningar af lifvet, än på sina pligter mot staten, förkofrandet af sina kwrskaper och skärpandet af sitt omdöme m. m. s. Vi svara: slägtet är icke försämradt. Ämnen finnas nu lika så väl som fordom, till statsmän och embetsmän ; uppfostran, Atminstone den bokliga, värdas nu med vida mer omsorg än förr; men beklagligen, det mäste :medgifvas, ajutningslustan och äflan efter nöjen äro numera 0oaejdade; insigter, arbetsnit, verklig emlkbetsmannaluglighet och högre statsmannaegenskapeer äro mer sällsynta; och de politiska karaktererermaa äro det allramest. Men det var just härvid som wvi vilja fästa oss. Hvarifrän bärleder sig detta föjrhällande? Lätom oss rädfråga Sveriges historia, t. ex. sedan konung Carl XI. Hvad gjorde den konungen? Jo ban uppsökte och belönade hvarje duglighet, hvarje ;fverlägsenhet; han drog fram den till rikets högsta embeten och värdigheter, äfven i trots af de fördomar, som en lägre börd den tiden ingaf. Detta hjelptes då med s. k. upphöjelser i adligt, friherrligt och grefligt ständ, hvilka nu skulle vara lika aarraktiga och obehöfliga, som de då voro ett slags nödvändighet för utvecklingen af den vist beräknande konungens statskonst. Icke ens Carl XII:s vildbjerneregemente lyckades att tillintetgöra frukterma af denna politik. Knappt var enväldsmakten störtad, förr än snart sagdt inom hvarje riksständ och hvarje gren af styrelsen män, vuxna i statskonst, med stora talenter och lysande egenskaper framstodo att verka för räderneslandet. Det bevisas bast at hvad som under Arved Horns 18:riga minister uträttades. Sverige, nyss på branten af sin undergäng, lyckaies säledes snart höja sig till en ansedd makt i Euripa. Frän denna tid datera vi äfven, bland annat, antagandet af den ännu gällande 1734 ärs lag, som utan tvifvel för sin tid innehöll mer s. k. nytt, än den lag, på hvars antagande man i vår tid arbetat i decennier, utan att komma nästan ett tuppfjät framiät. Sannt är, att de olyckliga partistrider, som, i symnerhet efter Horns fall (1738), togo fart, blefvo för Sverige häde olycksbringande och vanärande, mem icke sakaades dertöre swia pynuska formägor och fasta karakterer; en Carl Gustaf Gyllencreutz, Samuel Agrieonius (frih. Åkerhjelm), Carl Hustaf Tessin, Axel von Fersen, Anders Johan Höpken och Cerl Rudensköld m. fl. blanda sina namn med biskofarne Erik Benzelius och Olof Serenius, borgmästarn: Thomas Plomgren, Carl Fredrik Sebaldt och Erik Renhorn m. fl. Afven Gustaf III, så svag han var för bördens företräden, underlät dock aldrig att bemärka den öfverlägsna dugligheten, der den fanns. Johan Westerman (grefve Liljencräntz), Carl Erik Bergquist och Olof Elias Weidman (friherrar Lagerheim), Johan Christofter Toll, m. fl. bära derom lysande vittnesbörd. Om Förmyndare-regeringen, kanske den uslaste regering som Sverge nägonsin haft, vilja vi icke tala; men äfven under f. d. konung Gustaf IV Adolf ammades, oaktadt enväldets nedtryckande bojor, män, som alltid komma att räknas bland utmärktheter bäde såsom politiska personer och embetsmän, Fr. Wilh. v. Ehrenheim, Axel Gabr. Silfverstolpe, Balzar v. Plaen, Gust. Lagerbjelke, Gust. af Wetterstedt , Georg Adlersparre, C. J. Adlercreutz, Carl Lagerbring, Gustaf Löwenhjelm, Gustaf Wirsen, N. H. Schwan m.fl. kunna egentligen hänföras till denna period, om än lera af dem först efter 1809 ärs revolution begagnades i högre embeten. Men med ett enda undanjag räknas dessa män numera icke bland de lefvanles antal; och hvilka efter dessa och nägra andra, som Ätminstone tillhörde andra ordningen. och som utgått ur samma plantskola, hafva väl sederrmera unler den skröplige Carl XIII och den nya cdynastien rädt i deras stalle? Kanske friherre Carl Gyllenvaal, eller grefve Henning Hamilton, eller lhr Johan August Gripenstedt, alla andra att förtiga? Visst har nan ett och annat exempel sedan regimern den 8 Mars deruppå, att till en början ett mildt ögga blifvit astadt på nägra personer, som ätminstone egt stofet att blifva, om ej utmärkta, ätminstone nyttiga län i statens tjenst, och som haft en aktningsvärd olitisk karakter. Men hur länge kunde de hålla sig ppe, hur snart föllo icke de i disgrace, eller förpasdes till nägon lämplig retraite i aflägsna landsorr. Och se oss i öfrigt omkring! Hvad göres för t uppmuntra dugligheten, arbetsnitet, uppoftringarne r det allmänna och slutligen, det förnämsta af allt, n sjelfständiga fastheten i karakteren? Betrakta ela befordringsväsendet frän de lägsta trappstegen Il de högsta, och svaret liggor upprulladt för hela fenska allmänheten. Nej, smidighet, god politisk sciplin, små talenter i societeten och på sin höjd igon talfärdighet på Riddarhuset, se der hwad som r närvarande tyckes ej sällan rekommendeera, der se den dödande principen af tur och anciiennetet er s. k. pappersmeriter gör sig gällande. Om undsatser och allvar, djupa insigter och verklig ick in i förhällandena, hur otta blef väl derom fråga 1 de sednaste decenniernas befordringar? Och hur ll man på detta sätt finna kapaciteter, skapa in;sse för embetsmannaoch politis: verksamhet, eller hälla öfverlägsenheter på de högre platserna? En I bok kunde skrifvas i detta ämne, med alla dess talier och konseqvenser, men vi inskränka oss att ga: om icke roten till det öfverklagade onda, eller sten på politiska karakterer och embetsmannaförgor, bör sökas just härutinnan? Hur går det t. till när konseljen skall kompletteras? Kallas dä son af landets utmärktare män bland det ena eller Ira partiet för att bilda en homogen minister, d. s. för att välja sina kolleger? Nej visst icke. n ena vet knappt af den andra. De äro ofta vildt mmande för hvarandra och väljas icke i följd af sot afseende ä nationens eller representationens förende för sina utmärkte män, utan, sägom det rent de föresläs af en kamarilla; de sonderas af nä: bland hennes förtrogna, och ett, tu, tre få konens förutvarande ledamöter det nädiga tillkännarandet, att, enligt hvad Posttidningen samma afkommer att kungöra, K. M:t behagat utnämna N. till finansminister, N. N. till konsultativt statsc. Huru vill man med en sådan methodtänka nägon homogenitet, nägon sammanhällning,nägon Cip, nägot tecken till system inom landes sty