Aftonbladet – 24 november 1851, sida 1

Therese alls tycks önska det? Hur kan du tala så!v Förlåt mig, bästa Wilhelm; det var obetänksamt gjordt. Men när vill du nu att vi skola resa ? I... öfvermorgon, om du så tycker ... eller, kanske förr? Åh, nej; jag såg att skiljsmessan kostade på honom, stackars gosse, ehuru hans barndoms idol så föga tycktes sentera hans närvaro. En enda gång såg jag henne med ett matt leende klappa honom på handen, då han varit ute och plockat henne en stor bukett smultron och jordgubbar; eljest bemötte hon honom på samma sätt som mig, det vill säga svarade, när vi talte henne till, med ett enstafvigt ord eller en artig böjning på hufvudet; men tycktes för öfrigt knappt märka oss, och valde helst en ensam och aflägsen plats när vi voro tillsammans., Och. detta är den glada, ystra Therese!plägade Wilhelm stundom förtviflad utropa, bDu skulle sett henne förr, Waldberg! Du skulle sett! ... o, hvad demenskorna åsamkat sig för en skuld! Också får väl något af friherrinnans, visserligen au rätt vackra, uppoffring skrifvas på samvetets räkning., ... Vi togo afsked och foro — läsaren har allaredan gissat hvarthän. Aldrig återsåg jag Brackeby utan en känsla af djup, vemodig-saknad, men tillika af glZ7 så länge jag visste mig välkomnas dest gamla moderliga vän. När vi nu anlände stod. rådmanskan i sin portgång, fin och stärkt och struken som alltid, synbarligen ackorderande med en lång norr:änning om en präktig, rökt laxhalfva, som han vände på alla sidor, så att den glimmade likt både silfver och guld i solskenet. g Jag kände igen henne på långt håll och stötte till min vän så häftigt i sidan, att han påstod sig ha mjelthugg deraf i två dar. — Der, -Wilhelm; der, der!v ropade jag. :-.aHvad? Hvem? — Fan till knuff, min käre Waldberg! — Är det den? — eller den? — eller den?