Aftonbladet – 22 november 1851, sida 1

försäkran att man endast velat se, till hvad srad hans svartsjuka kunde väckas, och sedan oa sig deråt. Lögnen hade dock snart betraffat sig sjelf och visat hur föga menniskan örmår i striden mot ödet. Om ryttmästaren erhölls aldrig någon tillörlitlig underrättelse. Ett rykte ville veta att ågon svensk turist sett honom som pascha f tre hästsvansar i sultan Mahmuds svit, men sanningen förblef alltid obestyrkt. Therese hade aldrig efter återkomsten till itt gamla hem nämnt sin mans namn, och nan visste knappt om hon fattat underrittelsen om hans död, som friherrinnan Ebba komnit att meddela henne, så föga intryck synes den göra på hennes sinne. Hon lät för rigt nästan behandla sig som ett barn. Hon klädde sig, spatserade, åt, drack och arbetade hur man ville, samt syntes temmeligen möjd, blott hon fick vara obemärkt och slippa tala, men visade deremot en bestämd vederviljaa, om hon såg att man ville roa och förströ heenne. Friherrinnan, som äfven nu stannade qvarr någon tid på Billingsholm, var outtröttlig ii sina omsorger och tillika ett så godt och passsande sällskap för lagmannen, att han slutligem ingenting högre önskade än att hon ville tblifia der för alltid. Huru man taltes vid bleff saken äfven afgjord och den stolta friherrinnan Ebba, som kunnat föra det mest beqväma och oberoende lif, tycktes med glädje, snart sagdt tacksamhet, egna sig åt vårdandet af en sinnessjuk och sällskapandet med en gammal gubbe. Den sednare befattningen blef dock icke långvarig , ty lagmannen, hvars förut medtagna lyune och helsa troligen ledo mer än han tålde vid af Thereses olycka, till hvars mildrande man förgäfves använde alla medel, dog redan ett par är efter hennes återkomst till Billingsholm, hvilket nu blef hennes och Wilhelms gemensamma tillhörighet, som icke