Aftonbladet – 22 november 1851, sida 1

ag icke fullt vågar räkna. Endast min narcheroute är en fullkomlig hemlighet. D. So Huru kammarjunkaren, med sin öfverdrifna skuggrädsla för allt åtlöje, skulle bli till mods vid läsningen af detta oförskämda bref, är lätt begripligt. Lyckligtvis hade han nyss blifvit befriad från de båda främmande damerna, som med hans artiga biträde uppstigit i öfverstinnan P—s eget återkomna ekipage, och han ärnade just, förmodligen helt lätt om hjertat öfver den återvunna friheten, göra ett slag till fots för att uppsöka nägra vänner, när den okände stack brefvet i hans hand och försvann 1 folkträngseln, innan han nunu ens tänkt på att qvarhålla honom. Ett ögonblick var tillräckligt att upplysa kammarjunkaren om sin lidna skymf. Thereses otrohet, hvarpå han alldeles icke tviflade, grep honom ej en hundradedel mot tanken att af systern hafva låtit narra sig till ett uppförande, som, efter den underrättelse han af sina bekanta erhållit vid hemkomsten, skulle stämpla honom till en svag och lättrogen dupe af sin hustru, samt, enär han var öfvertygad att innehållet af ryttmästarens bref redan var, och ännu mer skulle blifva bekant, göra honom i dubbelt mått utskrattad. Sjudande I och befallte k r När inga konsiderationer ty o hans häftighet var den alltid vild och brutal, och lä saren känner redan hans systers fåfänga försök att dämpa den öfversvallning, som nv egde rum. Den arma, till kropp och sinne redan si försvagade Therese kunde: ej längre motsti dessa oupphörligt förnyade själsskakningar Toch en förståndsrubbning inträffade verkligen jhvars första våldsamhet väl snart upphörde men som efterträddes af en slapphet oeh a uppivagnen