Aftonbladet – 21 november 1851, sida 2

öreträdet, men jag kan ej hjelpa min blindet, ty du är den som står i ljuset för alla. Imellertid skulle det gläda mig om du fann wenne värd din tillgifvenhet. Fruntimret, flere år äldre än den nygifta run, visste snart förvärfva den, och öfveriopade henne med otaliga bevis på den ömnaste vänskap, hvarunder hon ofta skämtande rklarade att hon icke kunde tåla hennes man r det större rum han intog i hennes hjert ; också syntes verkligen den oförklarliga antiyatien mellan dessa båda personer tilltaga i samma mån som umgänget blef förtroligare, ych hade icke herrar och damer hvar för sig varit så intresserade af hvarandras sillskap, skulle man knappt kunnat försti hur bekantskapen någonsin blifvit så ytterst intim. Det unga paret hade varit gifta inemot stt är när mannens födelsedag inföll. Hans maka ville fira den med en surpris och hade ltit förfärdiga ett dyrbart skrifbord ill utbyte mot ett mindre vackert, hvilket under egarens frårvaro skulle flyttas andan för att lemna plats åt det förra. Genom den ena bärarens oskicklighet kom man att stöta så häftigt emot i en dörr, att ett par af de låsta ladorna gingo upp och i fallet kringströdde en mängd bref. Hustrun ville sjelf i största hast hopsamla och inligg: lem, när hon med ytterlig förvåning igenkände sin väns stil på de flesta. Da kunde hon ej motsti sin nyfikenhet att kasta en blick på innehållet, och hvad tror du hon fick se? ... Ord som kommo hennes hjerta at stelna... uttryck af en lidelse hvars brottsighet man till och med räknade sig till förgenst... o Therese, hvad du än kunnat lida. vågot sådant har du dock icke erfarit! ... Vtt så plötsligt, utan den ringaste aning elle: nisstanke, göra en upptäckt af dyik natur : lyck igtvis till undantagen... Kan man klandra dea sa ligt gäckade ma san att hon från detta ögonblick afskydde en man, som under larfven af den ömmaste xärlek så samvetslöst bedragit henne?... Bevekt af den förförda qvinnans tårar, som