Aftonbladet – 21 november 1851, sida 2

xte hon till sitt femtonde år. Då dogo oörmodadt båda föräldrarna kort efter hvaranIra i samma sjukdom, och nu förbyttes på n gång förhållandet. Den unga flickan, nu besittning af en temligen stor förmögenhet, såg sig i hast lika smickrad och fjesad, både nom och utom familjen, som hon förut varit tillbakasatt och obemärkt --förakt och misstroende intogo hennes själ, och dessa känslor tyckte hon ej löna mödan att dölja. I hennes omgifning uppträdde dock snart en person som väckte hennes uppmärksamhet nst derför att han icke tycktes begira den. Det var en yngling, utan förmögenhet, men vacker, angenäm, behaglig, och hvars samnällsställning i öfrigt gjorde honom jemngod med hvar och en annan afhennes beundrare, ehuru han icke syntes våga en täflan och endast med skygga, vördnadsfulla blickar uttryckte de känslor, som andra djerft och tilllitsfullt framburo i dagen. Hans blygsamhet behagade henne, hans skenbara likgiltighet för andras smickrande bifall ingaf henne förtroende. Ilon sökte ett tillfile att utmärka honom — fann det, och hans tacksamhet, hans förtjusning, hade något så ödmjukt, anspråkslöst och rörande, att hennes intresse förvandlades i kärlek — så mycket mera varm och öfverlåtande, som hennes hjerta bittills varit obekant med alla ömmare känslor. Inga hinder motsatte sig deras förening; — hon var sjut:on, han tjugutvå år när de gifte sig. Aldrig har en hustru varit mål för en mera sviärmisk dyrkan, eller någonsin kunnat känna sig mera lycklig deraf, aldrig en man vari! skickligare att förställa sig och förekomma hvarje anledning till misstanke. Kort efter bröllopet presenterade han fö sn fru ett par, lika gynnadt af lyckans för miner som bildadt och angenämt. Jag ha vjutit så mycken artighet och vä vilja i deras hus, yttrade han, att jag önskar fi räkna dem till vårt förtroligaste umginge, ehuru jag tillstår att mannen egentligen är den som behagar mig. De flesta gifva visserligen henne