Aftonbladet – 21 november 1851, sida 1

Hon utstötte ett svagt rop. Therese!s sade han, häftigt uppblossande, sansa dig och följ mig frivilligt — besinna att du undflyr olyckan för att finna sällheten i en mans armar, som evigt skall tacka och tillbedja dig. ;Gud! — Gud! Befria mig ur hans våld!s Ingen hör dina rop! — Vill du efterkomma min sista, innerlig:, ömma, kärleksfulla bön 2 Nej — förhatlige — bort — lemna mig! Ha, svaga, ömkliga varelse! Du kan hvarken hata eller älska! — men tro ej derför att du undslipper mig — att jag satt så mycket på spel — krupit — twingat mig så länge för att ingenting vinna? .. . Mins du Sextus och Lucretia? Therese samlade sinm sista krafter och uppgaf ett nytt rop. Dörrn flög upp — och ryttmästaren tumlade nästan baklänges. Friherripnan Ebba — hvit, kall och stel som er lefvande marmorbild — skred öfver tröskeln. Med ett uttryck, omöjligt att beskrifva, betraktade hon oaflätligt sin man, pekande åt dörren med en stum och befallande åtbörd. Ett drag af spefullt trots visade sig plötsligt på hans ansigte, men försvann i nästa minut, och efter ett par synbart misslyckade försök att tala, skar han tänderna i qväfdt raseri och skyndade ur rummet. Nu först vänds friherrinnan sin uppmärksamhet till Therese. Blek och orörlig hvilade hon på soffan, men hade, underligt nog, bibehållit sans och medwetande, ehuru hon ännu saknade förmåga att med ord uttrycka den tacksamhet; som hennces tårade blick och hopknäppta händer dock ttydligt visade att hon kände för sin räddarinma. Tacka inte mig., mviskade denna, vidrörande hennes bleka panna med sin mun, stacka Gud som sände mig i rättan tid till din frälsning. En aning gränsande till visshet uppstod plötsligt i mitt sinne, då jag saknade honom bland vår omgifning der borta, och låtsande ett illamående had jag att få byta