Aftonbladet – 20 november 1851, sida 2

Kammarjunkaren påstod sig ha fått för många helsningar att kunna framföras på ctt ögonolick, hvarför han nu endast ville nämna att agmannen mådde väl och starkt funderade på en ny Stockholmsresa. Allt det öfriga skall du få höra i morgon, om syster Ebba behagar tillåtan, sade han, ty jag har en gång för alla måst lofva henne lydnad i detta fall. Och det håller du så illa, att du ännu är qvar här., inföll friherrinnan, gå, gå, min herrel ... Aldrig hade Therese sett sin svägerska så glad och älskvärd, så ömt bemödande sig om att upplifva och förströ henne som nu; men aldrig hade hon dock känt sig så förstämd och underlig, så rädd och främmande till sinnes. Hon väntade hvart ögonblick att en ny förändring skulle inträffa och trodde sig omgifven af idel bländverk. Med fasa bortstötte hon de minnen, som oupphörligt ville återkomma och gälla för en upplefvad verklighet. medan hon fafängt sökte efter något medel att ånyo få ljus och reda i sina förvirrade begrepp. Äfven tanken på svågern ingaf henne ny förskräckelse; han var ju inväfd han ocksi bland de mörka, hemlighetsfulla bilder, som sysselsatte hennes fantasi, och Therese darrade vid allt som påminte henne derom. Hor hade helst önskat att få gömma sig för alla. för sig sjelf om hon kunnat, och sträfvade endast efter glömska af det förflutna och liknöjdhet för framtiden. Så förgingo ett par dagar, under hvilka friherrinnan Ebba nästan beständigt omgaf henne. De båda svägerskorna tycktes med ens hafvs ombytt roller; friherrinnan var glad, förekom: mande, hjertlig — Therese allvarsam, sluter och kall, och hade icke hennes blickar iblanc förrådt en skygg, misstänksam rörelse, skull man hafva trott henne helt och hället utar alla känslor. Ej en gång kammarjunkaren: berättelser från det kära hemmet tycktes in tressera henne, och doktorn antog ett alltme betänkligt utseende, ehuru Therese åter va uppe, och svarade ett bestämdt nej på all hans frågor om hon kände något illamående