Aftonbladet – 20 november 1851, sida 1

TVIÅ SYSKON — OCH GAMLA BEKANTA). AF FÖRFATTAREN TILL Småplock ur min Dagbok,. Baronen gjorde sig noga underrättad om allt, men förklarade slutligen att han icke ville blanda sig det aldraminsta i, eller ens symas veta utaf en sådan sak, hvaremot han hämviste gumman till sin hustru, såsom den hviilken säkrast skulle råda och hjelpa henne. Attt friherrinnan äfven på ett lika kraftigt som tyst sätt gjort allt hvad hon kunnat, visste rytttmästaren, men denna del af historien tyckte han sig gerna kunna utesluta. Med hvilka känslor den arma Therese hade Bböert det öfriga, torde hvar och en kunna fatta. Stora svettdroppar perlade från hennes panna, eld och snö skimrade vexelvis på hennes kinder, alltsom brännande eller svala ilar tycktes draga genom hennes hufvud och hjerta, och sjelfva ryttmästaren blef allvarsamt förskräckt öfver den verkan hans berättelse hade frumkallat. fExTherese,, sade han, vi måste skicka efter din läkare.n Hon gjorde en häftigt vägrande åtbörd. Dyra, dyra Therese! För Guds skull säg hwad som fattas dig... du är sjuk... hvarföör tvang du mig att förtälja denna olyckliga hisstoria, som du ej tålde vid att höra ...jag döör af förtviflan om jag förvärrat dig . . . om... Bekymra dig ej... jag tål... jag bör tåla geanska mycket. ,. när jag tänker på... ha, Claes! . .. den för min skull vansinniga flickan... var det inte så? Nej, vid allt hvad heligt är, Therese, hur kan sådant falla dig in? Du den renaste, skuldlösaste bland dödliga... som icke ens förrän nu vetat att hon fanns . . . hur skulle du kunna vara orsaken till något... som rätt taget, diock till och med kan anses för hennes lycka i olyckan... sög, Therese, det vore ju ett vansinne ätt anklaga dig för sådant?s