Aftonbladet – 19 november 1851, sida 2

pt —tU— LITTERATUR. Förmyndaren, roman af Emilie Carlen, 2 delar. Stockholm. Östlund Berling 11851. Så heter det sist utkomna arbetet :af denna produktiva författarinna, hvilken icke blott i närvarande stund är den mest lästa i Sverge, utan hvars namn och arbeten äfven äro kända i flera främmande länder. Fru Carlens författareskap har blifvit olika bedömdt. Att prisas af somliga och tadlas af andra, har varit hvarje offentligt framträdande persons, särdeles hvarje författtares, lott i alla tider. Ölixa omdömen måste ock gifvas, så länge menniskoruas lynnen och åsigter fortfara att vara olika, och så länge hvar och en vid bedömandet af en författares verk tager sig sielf och sina egna åsigter till utgångspunkt. Häiraf inträffar det, att den mycket religiösa menniskan förkastar ett arbete, som ej synes äga nog religion och är belåten med ett arbete, som, med alla brister i öfrigt, tillfredsställer dessa fordringar; att cden som nitalskar för sedligheten bedömer ettt arbete endast efter dess sedliga tendens; c(den som älskar ett visst konstslag är helåten med ett arbete i denna genre och ogillar allla andra; den som har vissa älsklingsidger, prisar ett verk der han igenånner dessa, 0. s.v. Detta I har sin grund deri, att en läsare eller betraktare alltid önskar igenkänna något af sitt egetjagi ett verk, för att rätt sentera det och vara rätt belåten dermed. Iföraf uppkommer också ofta hos fiera författare, som vilja vara hvad man kallar: spopuläras, ett sträfvande attsi variera sitt ämne, att det kan tillfredsställa alla möjliga lynnen och åsigter. Produkterna af sädane bemödanden blifva understundom mixta composita af hvarjehanda goda saker, mosaikarbeten, med en bit religion, en bit sedlighet, en bit humor, en bit lättsinne, en bit sentimentalitet, en bit toujour ungkarl, en bt aristokratism, en bit demokratism o. s. v. utan någon genomgående, sjelfständig grundtanke, utan konseqvens ooh hällning. Allt detta är till stor del en följd af dea subjektivitet, som allmänt gör sig gällande vid arbetens bedömande, äfven af personer med god omdömesförmåga för öfrigt. För att vara on opartisk bedömare fordras dock, att ej läta det subjektiva tyckeet, känslan eller åsigten uteslutande leda sigg, derest ej detta subjektiva är af en så. univerrsell art, att det är öppet för det sanna, det ggoda och sköna i alla former. Men med ettt sådant sinne inträder äfven ett annat förestöällningssätt, hvilket är det rätta, som sträifvar att uppfatta ctt verk ifrån dess egen synpunkt, som söker förstå hvad detta verk i och för sig är och betyder, och sedermera granskar dess enlighet med sin egen idd. Finnes ingen sådan ide, eller finnes den illa utförd, så blir omdömet ogillande; finnes det åter en bestämd grundtanke, utförd i full konseqvens, så bör man erkänna att verket äger förtjenst, äfven om det ej motsvarar ens egen subjektiva känsla eller föreställningssätt. Vi tro att en påminnelse härom ej kan vara ur vägen, då man går att betrakta ettt arbete af Emilie Carlen, en författarinna, soma i allmänhet gått sin bana sjelfständigt fram, och gått oupphörligt framåt, äfven efter uppnåendet af en period, då så många andra författare vanligen börja gå tillbaka. Kastar man en blick på fru Carlens författarskap i allmänhet, så finner man der intet egentligt djup i reflexionen, ingen klar, genomtänkt verldsåskådning eller djupare uppfattning af menniskolifvets väsende och ändamål och de jordiska förhållandenas relation dertill; måhända icke heller en alltid fullt ren känsla för det rätta i dessa förhållanden — härutinnan kunna vi ej bestrida det ju åtskilligt saknas hos denna författarinna; — men deremot finner man hos henne andra stora egenskaper och törtjenster, som fylla många at dessa brister. Så röjer fru Carlems författarskap en stor menniskokännedom, en förmåga att intränga i hjertats doldaste vrår och att derutur framdraga så väl det goda, som det onda. Det undfaller henne ej en blick, ej ens den svagaste darrning i en fiber hos de personer hon tecknar. Derföre äro ifven alltid hennes karakterer tecknade med mästarhand, äfven der hennes fantasi skapat bilder, som måhända äro något främmande för verkligheten. Hennes personer äro alltid klart ndividualiserade, med bestämda, rediga konurer, och inga dimfigurer. Karaktersteckninzarne äro också städse nya och omvexxlande. Under det man uti så många andra föörfattaes romaner igenfinner oupphörligt gamlla, välbekanta gestalter, ehuru omdöpta, litet omklädda och ställda i något andra förhållanden, så framträda i fru Carlens romaner alltid nya personer, hvilkas bekantskap ännu är att göra, och hvilka äfven gemenligen äro des connaissances a faire,, — Samma uppfinningsför