Aftonbladet – 19 november 1851, sida 2

kens strängare fordringar. De biträdande voro valda bland våra bästa artister och deras nummer bland de elegantaste i deras repertoir. Mill Normani gaf en aria ur ,La Gazza ladrav, ned mycken artistisk förtjenst, ehuru denna pjes ej egentligen tillhör hennes genre; m:ll Berwald hkaledes med mycken konstfärdighet en koloraturaria ur -Robert:, samt båda sångerskorna tillsammans den bekanta duon ur .Normas, den de stundom sjunga med förträfilig, stundom — såsom nu — med god ensemble. — Romansen ur Leonora (Blott i en dröms) är en bland dessa italiemska sentimentstycken, som under den spiritwella ytan dölja ett sensuelt grundväsende, Hr Giinthers sång är rent spirituell; den sinliga imgrediensen finnes ej hos densamma: man ffann drasen i Donizettis bild återgifna med det mest idla uttryck, men den varma sydländska kolorit, som brinner på dessa drag, fann man ej. — Hr Strandbery gaf sin bekanta cavatina ur ;Martha, hvilken likväl mindre såsom konsertstycke än i sin dramatiska relation tycks lifva honom. — Buffaarian ur La Cenerentola sjöngs af hr Della Santa med des:sa qvicka komiska pointer, dessa lazzi, som tilllhöra den italienska buifastylen, men ock göra den mindre lämplig för konsertsalen; endastt på scenen, i handlingens ström, vinner dlen betydelse och blir något mera än ett pilkant kuriosum. Afven deltog hr Della Santa jemte hr Walin i en komisk duo ur nämnde opera, som var väl instuderad. Slutligen hördes ock 2:ne större säng-enseraber, nemligen en qvartett ur Rossinis Stabat Mater, samt en sextett ur -Eden af Mercadante. Afven ett par virtuosnummer förekommo denna afton, hvaribland vi främst nämna hr Nage!s Paganini-variationer (Adur), utförda med den ovanligt vackra ton, i den eleganta styl, som utmärker hr N:s spel; hams ypperliga flageolett, hvars klarhet och vällljud svårligen lära kunna öfverträffas, lyckadles äfven nu fullkomligt. — Af hr Arnold böjrde man bravurvariationer för violoncell af Schnberth, hvilken komposition visserligen medgaf honom åtskilliga tillfällen att visa de fördelaktiga sidorna af sin talang, men dock i sin helhet ej synes oss rätt egna sig för denne artist. Före konsertens afdelningar gåfvos hr Foronis bekanta Ouverture fantastiqus, samt aftonens enda klassiska nummer, Beethovens herrliga ouvertsr till Fidelion, ÖOrkesterns ackompagnemeut denna afton må för öfrigt nämnas såsom nog starkt. De flesta soloexekutörerne framropiades efter sina nummer, och med hr Giintthers:romans inträffade derjemte ett dacapo. —u—