Aftonbladet – 18 november 1851, sida 2

hettes det — gjorde en resa alldeles omöjlig och ingen tid för deras afslutande kunde ännu utsättas. Kammarjunkaren var emellertid förvissad, att en så god och förståndig mor som fru K., till hvars kärlek ett barn säkert icke i någon belägenhet skulle fly förgäfves, bäst kunde öfvertyga Thilda om det oförnuftiga och gagnlösa i ett sådant uppförande, helst hon cj behöfde hysa några bekymmer för framtiden, ty i hvad fall som helst skulle kammarjunkaren aldrig bryta sitt löfte att rja henne, Sist bad han, att med ,utmärkt högaktning alltid få vara etc. 1 K. bortkastade brefvet med en känsla af ovilja. Hon fann det i högsta grad sårande af den eljest så grannlaga kammarjunkaren att uttrycka sig på cit sätt, som trodde han att Thilda äfven som ogift skulle vilja lefva på hans bekostnad. Jag miste missförstå honom, tänkte hon; det kan aldrig vara hans mening. Men då hon nu för andra gången genomliste brefvet, uppgick plötsligt en förskräcklig aning i hennes själ. Det svartnade för hennes ögon; och med en förbennelse på sina lippar rusade hon in till dottern. Bekänn, lastfulla barn af dygdiga föräld rar, skrek hon, utom sig, sbekänn ditt brott, din vanära... som lägger din mor i grafven och Adrager dig sjelf henues förb . . !Tall bb utropade den olyckliga flickan, shvem de mig först älska honom, hvem sade alt s med fullt förtroende borae lyssna till alla vns ord och söka efterkomma hans minsta iaskan . .. moder, moder! vi ha lika skuld.. Den arma frå K. slogs af den förkrossande anklagelsen hvars sarmmg hon måste erkänna h sjönk med händerna för ansigtet ned bredI H ja vid sin dotter, Förlåt mig, Thilda, suckade eler sna e pustade hon, jag vetej hvad jag siger... men hen som så skändligt bedragi