kunde, kysste än en g sin flickas läppar och lemnade henne åt modrens vård. Hvad helst hon nu kände, syutes hon ätninstone bjuda till att med undergifvenhet oga sig i sitt öde, och lät ingen klagan umdalla sig, ehuru heunes ty stnad och nedslagna itseende voro i sig sjelfva tillräckligt beteckrande. Blott de dagar då posten medfört något oref — ty kammarjunkaren höll de första vecsorna terhligen troget sitt löfte — syntes ett att leende på hennes läppar när modren uvpjorde sina framtidsplaner och byggde det ena uttslottet efter det andra; men snart förföll von äter I sitt vanliga svårmod och tiden, som småningom pligar lindra hvarje sorg, tycktes narare öka hennes. Slutligen iuträffade ett uppehåll i kammiarunkarens korrespondens, hvarunder henmes lyckliga dysterhet än mera tilltog. För Guds skull, Thilda lilla, sörj icke så nyckets, förmanade hennes mor, din hetsa ider bestämdt derutaf; du ser ibland så sjjuk ;eh underlig ut, att jag blir riktigt rädd. Kom äg att det kan finnas tusen orsaker till ett iuteblifvet bref — re sor, göromål, slarf på postkontoren ... hvem kan veta allt sådant? — itan att man strax behöiver föreställa sig det värsta. Om din fistman vore sjuk ...o vÅck, nej, det fruktar jag intes, afbröt a med ett uttryck af fullkomlig boppöshet. Nå, då är väl din sorg så mycket oförwuftigaren, återtog modren, och vår Herre unde straffa dig mcd långt svårare mistninvar än ett bref och en skiljsmessa på kort id. Tänk bara på mig, köra Thilda! Hvad ulle det blifvit af om jag ej sökt hemta mod ir din far dog ... och hvad är detta mot en sådan pröfning?