Kammarjunkarn lät fru K. omfamna sig, och några ögonblick sednare sjönk den blyga, darrande Thilda — nyss hemkommen från en liten upphandling — i hans famn, med tårar och den ljufvaste förvirring bekännande sin kärlek, hvars länge dämpade låga inom kort skulle nå en fruktansvärd höjd. Den lättrogna fru K. lemnade nu de älskande en frihet, som hon visst icke trodde att den ädle kammarjunkaren kunde missbruka, och några veckor försvunno för hennes dotter som en berusande dröm ... utan tankar ... utan samvetsagg ... när har en sådan kärlek rum för någotdera? En dag inträdde kammarjunkaren med förstämdt utseende till de båda fruntimren, och då fru K. med oro frågade honom efter orsaken, erhölls en helt och hållet oväntad underrättelse. Ett oförmodadts förordnande tvang honom att redan dagen derpå lemna Stockholm och kanske en längre tid stanna på landet, ,skiljd — som han sade — från hela sin lycka, ehuru det eljest skulle tillskynda honom en icke obetvdlig vinst. Fru K. tog saken temligen lugnt och gladde sig med moderlig omtanka ät det sista argumentet, hvaremot den stackars flickan sjönk i vanmakt och syntes otillgänglig för hvarje tröst, som man bemödade sig att bibringa henne. Jag dör! upprepade hon som en vansinnig. Sebastian öfverger mig ... jag dör!v Lemna oss ensammas, hviskade kammarjunkaren, jag tror det då skall lyckas mig bättre att lugna henne. Så skedde, och förutsägelsen gick i fullbordan. Thilda var verkligen lugnare när sfästmannen kort derefter tog afsked, och modren omfamnade sitt barns förförare, som hon aldrig skulle återse, med en öm och tacksam välsignelse. Han lofvade skrifva så ofta han