Ivilken grannlagenhet! utbrast den beskedliga och lätt hänförda fru K.; kammarjunkaren är den ädlaste man jag ännu lärt känna och just derföre kan jag ock vara rätt uppriktig. Jag vet visst att om ni finner Thilda värdig er kärlek, så kan för henne ingen större jordisk lycka finnas, och rent ut sagdt har jag på sista tiden, allt sedan ni börj: ide tala mer med heune, märkt att det stackars barnets hjerta är helt och hållet ert. Af henne behöfver ni således hvarken frukta likgiltighet eller förebråelser, och för min del kan jag ej heller finna något ondt i en förlofning, som endast af de skäl niuppgaf hålles hemlig tills den utan all olägenhet kan yYppas.o Det föll nemligen aldrig den goda frun in att betvifla vuppgiftens riktighet eller när mare efterforska skälen, som hon trodde bestå i familjens andryghet eller plan att bortgifta kammarjunkaren med någon vanskaplig arftagerska, eller — mycket annat som kunde vara honom motbjudande att uppenbara och som man derför aldrig borde vidröra, ehuru han längre fram sjelf lät undfalla sig några aflägsna vinkar om en rik onkel, med många egenheter och deribland äfven en bestämd afsky för fruntimmer, af hvilken hela hans timVisa välfärd berodde. lodes, min fru, ätertog kammarjunkaren ste med utomordentlig rörelse fru K:e ip; oskalle ni verkligen vilja tillåta 1 mig att... jag kan knappast uttala det... söka vinna Thidas, er egen sköna, oförlikneliga Thildas, ömhet?, Om jag tillåter? Herre min Gud så kommarjunkaren talar! Det kan väl icke tänkas en större heder och lycka för oss, stackars fattiga, simpla varelser. Gud välsigne er! Nu är det då precist som jag såg min egen sOon. oc en 6ca I Band