Aftonbladet – 17 november 1851, sida 3

made hon de heta tårar som i tysthet fälldes sfver att aldrig blifva bemärkt, aldrig tilltalad if den, hvars minsta blick och örd det stacsars barnet velat köpa med år af sitt lif men ör hvilka hon slutligen skulle få ge nigot ångt dyrbarare . . .;sin oskuld. Kammarjunkaren yttrade ofta i sina samtal ned fru K., att om han någongång kunde vifta sig, ernade han aldrig göra afseende på nnat än sitt tycke, och att hvarken börd, alanger, skönhet eller rikedom för honom ;gde det minsta lockande. En finkänslig och vek själ, ett okonstladt, ömt och oskuldsfullt sinne, se der hvad som ensamt skall kunna ängsla mig, upprepade han gång efter annan, ch fru K. suckade dervid och tänkte: Herre Gud om han såg att just detta utgör min Thildas förtjenster!s Men alla hennes bemölanden att inleda flickan i deras samtal och iymedelst ådraga henne kammarjunkarens uppmärksamhet tycktes stranda mot den förras skygghet och den sednares föreställning att rhilda ännu blott vore ett barn. När slutligen allt var förberedt som kammarjunkaren önskat, syntes hans ögon småa ningom börja öppnas och visa honom Timildi sin rätta dager. Hans blickar uttryckte förvåning och beundran, hans sätt blef tankspridt, hans utseende oroligt, och omsider bekände han för den glädjedruckna fru K., att han just i henne dotter trodde sig hafva upptäckt det ideal som alltid föresväfvat hohom, men bad henne icke förskräckas emedan han på allt sätt skulle söka kufva sin vaknade kärlek. sOch hvarför det?s frågade fru K., med någon oro, jag förstår ej hvarför jag skulle förskräckas öfver en. så stor... så efterlängtad.s;; eller,y tillade. hon förvirrad, hvarför ni skulle behöfva . .. önska .:s vilja... (Forts. följer.)