så djupt förkrossad och ångerfull att Therese knappast genom de ömmaste ord och smekningar kunde öfvertyga honom om sin förlåtelse, och slutligen så outsägligt tacksam och rörd öfver hennes godhet, att hans förtjusning nästan gränsade till yrsel. När hans känslor sent omsider hunnit lägga sig, kom det naturligtvis till förklaringar . . . man hade ju så obeskrifligt mycket att säga hvarandra! ... Men som andra kanske skulle tröttna att höra det ord för ord, torde vara bäst att i största möjliga korthet göra reda för de tvenne syskonens, ömsesidiga förtroenden. Ryttmästaren beskref huru hans hustru i de bittraste ordalag förevitat honom hans försök, som -hon kallade det, att. förvilla Therese och väcka missnöje eller andra fördömliga känslor i hennes hjerta. Fåfängt hade han bedyrat sin oskuld och att han icke högre önskade än att se Therese så nöjd och lycklig med sin lott som möjligt; hon ville icke tro derpå, och hotade till och med att anklaga honom för sin bror. Men jag . . . jag sjelf skall rättfärdiga dig både inför honom och henne !s inföll Therese. full af harm och med blixtrande ögon. Min dyra syster, vill du göra mig någo till viljes, så nämn aldrig, hvarken till der ene eller andre att jag yppat detta för digx bad ryttmästaren, xdu skulle endast ådraga mig nya tillmälen.s ;Men . .. att kunna tåla sådant!s ,Hvad vill jag göra? Dessutom, så länge min kärlek brann oförminskad led jag ofta aj hennes orättvisa mer än det kan uttalas, nu känner jag den knappt. ..jag har ju en syster Bästa Claös!... men... Ebba är oför. klarlig . .. jag förstår icke hennes uppförande hvarken möt dig eller mig... om du visste här vänligt ön i går bemötte mig.,