Claös kunde så tyda min vägran... misskänna mina bevekelsegrunder . . . det finns då ej någon. fast tro och tillförsigt på jorden!... O!, fortfor hon suckande, shvarför har den som ensam borde utgöra min sällhet tvungit mig att söka och hoppas någon ersättning i en annans -tillgifvenhet . .. skall jag aldrig mer återfinna min kärlek . . . aldrig någon som kan förstå mig såsom de fordom gjorde i det gamla, kära, älskade hemmet! ... moder... evigt saknade, sörjda moder! ... Och du min lilla Wilhelm . . . min trogne bror! ... O, att jag hade lyssnat till era varningar... trott på den sanna, lefvande kärlekens siareförmåga.n Den. stackars: Therese lade sig med sinnet fullt af sorgliga tankar, slumrade oroligt och vaknade med hufvudvärk. Lyckligtvis afhördes inga-besök och framemot aftonen blef hon så mycket bättre att hon ville kläda sig och försökte att läsa, ehuru endast ögonen fattade bokens innehåll. När hon sutit uppe ungefär en halftimma, inträdde jungfru Marie. Baron Lindfeldt låter helsa och fråga om hennes nåd tar emot? anmälte hon. Ja!s sade Therese och ville stiga upp, men hindrades af sinnesrörelsen; ett ögonblick sednare låg ryttmästaren vid hennes fötter. Förlåter du?, hviskade han, omfattande hennes knän. Af allt mitt hjerta ... Claös! ... min bror! .. .s Therese ville upplyfta honom. Nej . . . icke än... jag har för mycket att afbedja ... O, Therese! .. Ryttmästaren gömde sitt ansigte i hennes händer. Min goda, goda Claös!... stig upp, jag ber dig... förr kan du icke få se Ad rätt glad.s : .. Baronen gaf ändtligen vika för hennes böner och integ sin vanliga plats i soffan, men