Aftonbladet – 15 november 1851, sida 1

Jo, emedan en oundviklig skiljsmessa, på sätt och vis är mindre plågsam än att dagligen se sig frivilligt öfvergifven., sDu har rätt... jag vill också söka trösta mig med oundvikligheten . .. när jag snart ,3. ste upphöra att se dig., Hvad säger du? Store Gud! Bkall äfven du lemna mig?s Du får ju nu din man, Theorese.,., sMen... du vet väl... ack, .Claös! du som eger hela mitt förtroepåe, vet väl hur oumbärhig du blifvit mig — sedan. . . Sedan hvad, min syster?a Sebastian icke mer, som förr, vill lyssna till mitt hjerta.n Han skall måhända på nytt göra det., Nej, nej! Du kan ej förmå nig att tro på hans oförändrade kärlek... läs hans sista bref! Andas det i någon mån min: känslor? 0, Claös, tala ej om att lemna mig! Dyra Therese; jag måste. .,.o Men hvarföre och när?... I Guds namn, säg la Du skulle ändå kanske icke vilja höra det.v Jo, jol Nå väl! När och derföre att — iåun komner lb Jag förstår dig ej!s Alskliga, oskuldsfulla väsen!s Förklara dig, jag ber!s Dyra Therese, jag måste då draga mig illbaka — får ej besöka dig som förr... medan . . . din man möjligtvis kunde ogilla . . . in... vår tillgifvenhet för hvarandra ...i ll han såg och anade den. : Det är något som jag aldrig ärnar dölja, laös, och jag tror den tvärtom skall gläda onom, emedan han sjelf en gång uppmanade ig — ehuru det då giorde mig ganska ondt att knyta något intimt vänskapsband, sora tundom kunde ersätta mig hans sällskap.