Aftonbladet – 15 november 1851, sida 1

muntra sin beklagansvärde svåger, som i sin. ytterliga nedslagenhet knappast tycktes ge akt på de smekningar hvarmed hon i sitt bjertas oskuld och renhet äfven ville uttrycka sitt deltagande, och hvilka han tog emot utan att besvara dem. Du är en engel, sade han slutligen och strök sig öfver pannan, som hade han velat förjaga sin tankspriddhet, du förgäter och uppoffrar dig sjelf för en svag, eländig varelse, som af dig, en späd qvinna, får lära det sanna hjeltemodet... sådane äro viskavelsens herrarp, sådana j som man säger behöfva värt stöd. O, Therese! Förakta mig ej! Men goda, goda Claös, hur kan du tala så? ... Är icke du den mest lidande af oss båda.n i Nej, Therese... tänk ej mer på mig, jag ber dig!... Hur djupt måste jag ej blygas för min sjelfviskhet, då jag jemför mig med dig . .. låtom oss endast tala om dina förhållanden ... om Sebastian... som jag i detta fall ännu alltid vill hoppas du gör orätt.n Therese suckade. Gifve Gud jag blefve öfvertygad derom! ... Men Claös! efter vil kunna hafva fullkomligt förtroende för hvarandra, säg mig uppriktigt... har aldrig... Sebastian haft... någon äldre... allvarsammare förbindelse... innan han kände mig?x Min dyra syster... du frågar i sanning mer än jag ... kan besvara... och... om det än skulle varit så... är den ju nu naturligtvis . .. för längesedan bruten., Min aning!s hviskade Therese och tryckte med en krampaktig rörelse handen mot hjertat. Kände du den som han öfvergaf?x Å Dyre Therese , .. hvarför taga mina ord il sådan mening .,, och hvarför vilja till och med i det förflutna leta efter anledningar till sorg? ... Tro mig, min syster, hvar dag kan. nog ändå ha sin egen plåga; hvad sora ligger